Kvällen står i lila medan Stockholm gör sig redo för natten. Men ungefär 2 miljoner saker innanför mina blå ögon har jag inte en tanke på att sova. Har fram till idag somnat somnat som en kattunge, men denna kväll är annorlunda. Otroligt vacker tillexempel, låter som en gammal tant när jag står här och beundrar utsikten men ni får ta det. Proppmätt på godis skäms jag lite över att jag inte ätit middag. Lovar mig själv att bättra mig i morgon. Men ikväll räcker det med att stå här och sucka som Ferdinand…och titta på.. bilarna?!
Vart ska dom alla människorna? En del försöker desperat springa ikapp beatch 2011, andra glider runt i dyra blanka bilar. Vissa cyklar med reflexväst, andra med hundar. Själv står jag och lutar mig mot broräcket och tittar ner över kanten. Svart vatten, ser kallt ut. Blanka bilarna mullrar igen, hinner skymta en väldigt välkammad pojke i solbrillor trots att det börjat skymma för ca en timme sen. Värmen från brädåkningen har nu bytts mot en klibbig kylig känsla. Tankarna återvänder till bron där jag står, kanske dags att gå hem. Lutar mig ut över räcket, spottar och vänder hemåt.
Vaknar till lite halvt av att solen träffar mig i ansiktet igenom fönstret, där utanför leker syrenen i den varma gryningen vackert tänker jag och somnar om. Nästa ljud jag hör är ett välbekant smatter av tassar som snabbt rör sig över golvet för att sedan för en sekund tystna. Exakt just precis i det ögonblicket är jag klarvaken, ett ögonblick där jag hinner le och tänka godmorgon innan ögonvrån fylls av något lurvigt som sedan dimper ner på mig och jag blir ”varsamt” väckt med tassar/tunga/buffande och skuffande och något som säkert skulle kunna kallas sång i hundvärlden. Att ett sådant djur som hunden kallas för människans bästa vän är ju inte så konstigt. Jamenar dom blir minst lika glada av att se dig efter 2 dagar som efter en kvart. Sånt smittar av sig, den energifyllda otåligheten, glädjen, spring i benen, pälsen (ah den är ju överallt ;O ) Så fort jag ser en hund så ler jag, blir genast en liten pojke igen som springer med en pinne i handen hemma på gården med vår gamla hund Tina. En hund som kunde konsten att låtsas som ingenting så fort man pratade om henne. ”Jag tror att Tina ätit upp min macka!!” Hon svarade varje gång på liknande frågor med att ignorerade titta ut igenom fönstret. Hade hon kunnat vissla är jag bombsäker på att hon gjort det. En hund som spelade fotboll, hoppade som en gasell och just det skämdes lika bra som en diva. Jag har svårt att tänka mig mitt hem utan en fyrbent lurvig sak som kommer smattrande över golvet precis innan väckarklockan ringer. Måste nämna att jag alltid velat ha en Sankt Bernad, ska det vara så ska det vara ordentligt eller hur? Hur vida jag skaffar mig en hund till eller inte beror lite på vart jag lägger min dörr matta. Men det lutar åt ett gult hus med vita knutar, dubbelgarage och flaggstång! Bara att ramla in om du är sugen på nybakat, saft och kramar. Välkommen!
Tar mina skor och ställer dom utanför dörren, farligt ställe att ha skor på. Rätt var det är stoppar jag fötterna i dom och då är det omöjligt att gissa vart jag hamnar. Kanske går jag tills magen knorrar som lurar in mig på något mysigt mat äventyr. Eller så har skorna bråttom och sparkar allt vad de kan min bräda snabbare och snabbare tills vinden tårar mina ögon. Här om veckan hade mina skor fått för sig att promenera på jakt efter parker. Stockholm har (och det här är svårt att erkänna för en bondpojk som jag), väldigt fina parker. Träd som jag pinsamt nog inte vet vad de heter hade slagit ut i blom, hela parken var full av nyklippt gräs och sommar känslor. Just såna här stunder kan man uppleva bara man ser till att låta skorna får bestämma lite, kanske tar de mig till ett mysigt litet fik på söder, en regnig busshållplats utan buss, ilskna alkisar utanför bolaget, eller till mitt livs största äventyr det kan man aldrig veta. Men sitter man som det är så lätt att göra bara framför TV-apparaten och väntar på att något ska hända får man nog vänta alldeles för länge i onödan. En gammal gamer som jag har spenderat tusentals timmar framför datorn (vilket i och för sig senare blivit min utbildning). Har nu tröttnat på att sitta och vänta på att något ska hända, så jag tar och kör ner mina strumpbeklädda fötter ner i äventyret och går ut igenom dörren… Ska du med? ==>
🙂 Glider
Men sköna låtar i örat glider jag över asfalten, friheten känns i brösten när jag lätt glider förbi bilar efter bilar som muttrande svär vid röljusen. Vart ska dom alla människorna? Vet du vart dom ska? Inte dit jag ska i alla fall, jag ska hit, hit till nuet. Svänger in på en cykelbana, hör plingande framför mig. Bråttom har dom, de där människorna som ska någon annanstans än hit. Det blir fort farligt om man hela tiden vill nån annan stans. Mitt emellan stress till dagis och pulvermos kanske det kan vara svårt att bry sig om nuet. Men det kan räcka bara med en suck, ”åh vad bra jag har det”. Lite tacksamhet för det som finns runt omkring är inte farligt. Och när jag kommer på att vara lite tacksam så blir jag genast på bättre humör än innan. Livet kan vara alldeles för underbart för att inte leva det högljutt! Det går brantare nedför nu, jag lutar mig lite framåt och känner koncentrationen skärpas i samband med att farten ökar. Åh det här gillar jag att vara lite små rädd för att smeta ansiktet över asfalten i 30km/h det enda som behövs är en liten sten framför någon av mina hjul. Gör några större svängar i ett försök att få ner farten. Hittar ett passande ställe att åter igen köra upp på cykelbanan bort från det mindre passande körfältet jag åker i nu. Varmt i Stockholm så här nära juni, jag kan åka med tunnare kläder, vilket ökar på den där pirrande ”tänk om jag smetar ansiktet i asfalten” känslan lite till. Ropar till mest för mig själv men lite till de två personer längre fram som verkar vara mer sugen på att äta upp varandra än att flytta på sig från mig som kommer i alldeles för hög fart för att hinna stanna. WOOHAA!! ropar jag åt som medan de överaskat hoppar åt sidan bakom mig hör jag tjejen skratta högt. Mår som en prins, glider som en kung, rapar som en groda. Det finns alltid plats för fler bredvid mig i nuet. Sugen på att hänga på? Ok kom då! Så glider vi!
Ni liksom jag som har spelat denna bana fler ggr än vad som är nyttigt skulle säkert fixa den i sömnen
När jag var liten fick man blåsa i TV-spelen för att de skulle fungera. Men ett stadigt grepp om mjukisbrallorna tog jag i för allt vad mina små lungor orkade med, fyllde säkert den ljusgrå kassetten med minst lika mycket saliv men det fungerade. Barn i dag vet inte hur det är att spela utan möjligheten att spara sina framgångar i den digitala världen. Paniken som bryter ut när strömmen går och allt man fram tills dess lyckats med försvinner i en svart ruta. Idag så spelar man på lite mildare villkor, men å andra sidan så tar det längre tid att spela. När jag var liten (och nu låter det som om jag är gammal igen). Tog spelen inte mer än ett par timmar att knöla sig igenom, idag 10-tals timmar. Men de två timmarna man satt och spelade kändes som en hel förmiddag, sen fanns det ju inte tid till att spela mer. Då var det ju dags att börja arbeta på kojan eller krypa runt i skogen för att inte tala om alla gånger jag och min kompis Pär badade i varenda lerdike vi hittade. En gång fastnade hans stövel i leran och han gick hem i strumporna en solig dag i början av maj. Inte jätte poppis tyckte nog hans mor men vad spelar det för roll? Vissa äventyr måste bara upplevas på väldigt nära håll. Hur testar man annars sina nya stövlar? I det lerigaste diket som går att hitta såklart!
Pär min då närmaste granne och hittills den enda jag (och det är jag glad över) stuckit med en kniv i huvudet. Nej jag är ingen gangster som går runt och knivhugger folk i huvudet. Allt var en olycka när två killar sitter och fjantar sig i en soffa. Jag kommer på den briljanta iden att visa honom min nya kniv som jag precis fått i födelsedagspresent. Vänder mig om och håller fram kniven medan Pär böjer sig framåt. Inte fort som tur var men tillräckligt så pass att en strimma blod rann ner i spåret av hans mittbena. Även detta var inte det bästa vi hittat på tyckte hans mor och sa att det var dags för mig att gå hem. Skit skraj över att aldrig mer få leka med Pär sprang jag gråtande hem. Allt förlåtet då det kom fram hur det gått till, har inte sedan den dagen inte stuckit kniven i något mer än korv och limpor.
Pffft :S
Jag lägger telefonen en meter ifrån sängen för att tvinga mig upp nästa morgon… RRRIIIIIIINGG!!! Men järnhjälmen hårt skruvad runt kraniet jämrar jag mig ynkligt manligt som vi gör när något inte är helt 100. Migrän bläh, hatar det! Allt blir dubbelt så jobbigt, bara sån sak som att böja sig fram och knyta skorna känns som en 3 ronders mot Tyson. Illamående och så där duktigt små sur lyckas jag ändå släpa mig ner igenom trapphuset. Morgonljuset slår mig hårt på käften medan ljudet av den tjocka morgontrafiken får middagen från igår att vilja upp igen. Ynkligt gnyr jag lite för mig själv och hoppas i hemlighet att något ska höra mig, tycka synd om mig. Halvspringer över gatan och går mot tågstationen, sen som vanligt vad annars. Trappan ner mot perrongen, luften lite svalare här nere. En känsla av lättnad kommer krypande, du vet som det känns att hoppa i en ljummen sjö en sommarkväll och skölja bort allt damm som du samlat på dig en het sommar dag i tex en traktor. Migräntabletter är bra skit tänker jag och uppmärksammar avståndet mellan tåg och plattform när jag stigen av. Ytterligare 7 minuter av solig morgon promenad återstår, denna del med bara en molande smärta som snart känns som en avlägsen mardröm. Drar passerkortet in till kontoret redo att (med lite flyt) kasta mig in i ännu en dag i IT världen.
Du vet säkert hur härligt det kan vara att träffa en gammal kompis du inte sett på flera år och ta vid där ni slutade. Att sitta och prata om allt emellan jobb till bilda familj tankar. Precis som om ni bara sågs i går i affären och sedan träffas i dag på en fika, trevligt avslappnat och precis så som du vill att det alltid ska vara då du träffar gamla vänner. Det är garanterat fint väder och ni har hela eftermiddagen på er att komma ikapp med vad som har hänt i varandras liv de senaste åren. Hur det går på jobbet, ifall ni trivs där ni bor, kärlek, sorg och livsäventyr. Vad ni helst skulle vilja göra framöver och vad ni pysslat med fram tills nu. Det ligger något fint i att ha gemensamma minnen, som om minnena blir till klarare bilder när ni pratar om dom tillsammans. Rätt var det är så har ni förflyttat er tillbaka i tiden och befinner er långtifrån det dammiga utefiket på trottoaren. Kanske är det sommar eller så är det vinter vad vet jag. Det är bara ni som ser de där minnena. Allt annat runt om försvinner och löses upp i glada skratt emellan sippandet på det nybryggda kaffet. Skuggorna blir allt längre och snart är det dags att skiljas åt. Lite sorgligt men nu denna gång lovar ni varandra att ses lite oftare. Kanske blir det så att ni ses redan nästa dag i affären eller så kommer ni inte ses på länge. Hur som helst är det just dessa vänner som du ska hålla hårt i! Det är dessa vänner som du kommer bjuda på ditt bröllop, det är dessa vänner som kommer på din begravning. Det gör inte de andra 200 ”vännerna” som du har på din kompislista på Facebook. Gör de dessa till bara bekanta? Går det att kalla dom dina kompisar? Det är fullt möjligt att ”sluta vara vän med” någon, men är det något som man vanligtvis gör? Själv tycker jag att just Facebook är ett fantastiskt redskap att hålla kontakten med just de där gamla vännerna som du inte sett på flera år och gärna vill träffa för att just ta den där ”fortsättdärnislutadefikan”. Tyvärr är det ett minst lika bra stalkagammlapojk/flickvännersnokapåbekanta redskap med. Frågan är vilket väger tyngst? Är det ens värt det? Det kanske går att hålla kontakten med gamla kompisar utan Facebook om än med lite större ansträngning?
Det ligger som sockerdricka känslan av kittlade lycka i hela kroppen. Kan det vara solen eller är det något annat? Tänker jag och hostar lite av lastbilen som virvlar upp damm i luften när den kör förbi. Nu idag känns den där våren i luften igen, och inte bara där utan i hela kroppen. Som om tårna vill rymma ur mina skor. Likt kossor som vill ut på sommarbete viftar dom allt vad de kan för att få lite luft. Jag får spring i benen för första gången på veckor det känns skönt att springa allt vad jag kan. Ge järnet i varje steg, maxa, fortare. Stannar flåsande med andan tappad långt bakom mig och fån flinar stort. Tänk om det var så att man sprang vart än man skulle. Vilken kondis man skulle ha. Och snygga ben. Jag har hört att det inte finns mycket som kan tävla med oss människor i långdistanslöpning. Bushmen som jagar sitt byte tills det är helt utmattat coolt eller hur? En fascinerande tanke, den beslutsamheten beundrar jag. Den här bildbloggaren har en beslutsamhet som får mig att dra på mungiporna, att han orkar. Läste ett ordspråk i morse på väg till jobbet. ”Om du inte har tid att göra det rätt, när ska du ha tid att göra om det?”
Har tänkt på det hela förmiddagen. Varför är det så vanligt att saker görs halvdant/halvfärdigt och genom kasst?
Fick höra av en kund en gång; improvisationslösningar är fårägarens bästa vän. -Skit snack! Varför kämpa med halvfärdiga paniklösningar? När det med bara en gnutta mer ansträngning kan få det så otroligt mycket bättre. Själv föredrar jag att ta i lite extra från början bara för att slippa gör om det. Kan bero på att jag är väldigt bekväm av mig. För vem vill egentligen göra samma arbete två ggr? ”Tafsa inte!! Ta ordentligt.”
Med fån flinet fortfarande uppsmällt tvärs över ansiktet (trots att mitt tåg vad ca 1.5 timmar försenat) skriver jag de sista raderna för idag med tankarna någon helt annan stans. Hoppas bara att alla gubbar i hatt, mammor med glasspapper, killen i de rutiga solbrillorna, den trötta tjejen som satt och suckade på sin väska kom dit de skulle idag. Med all den kaos som blir när strömmen försvinner i ett så modernt land som detta är det ju inte omöjligt att man hoppar på fel tåg. Det har jag gjort förr Jhue! 😉
Det är mycket god mat som jag stoppar i mig nu när jag har det stora nöjet att bo med en vän som har tålamodet att
lära mig nya saker. Känner min inte lika borttappad i köket och tror nog att jag nu skulle kunna laga åtminstone ett par rätter utan att skämmas. Matlådorna tas med i samma takt som vuxenpoängen trillar in. Är du hungrig och någorlunda supermodig så är du välkommen till mig på en matupplevelse. Kan tyvärr inte garantera något spektakulärt än men jag jobbar på det. Det ligger en liten magi i matlagning som tar ett bra tag att bemästra. Men när jag är där så kan jag trollbinda vem som helst under en hel middag. Men det är säkert sånt som händer i min alldeles för fantasifulla hjärna. Jag är säker på att jag kommer kunna inom en mindre evighet laga tillräckligt god mat för vanliga dödliga. Och kommer garanterat nöja mig med det. Men som vanligt så flyger min fantasi två hundra mil före mig och målar upp de mest fantastiska historier. Som att jag en dag står och lagar gudomligt god mat i en svettig restaurang i den osigaste restaurangen i Paris. Eller imponerar på alla mina kollegor med min fantastiska chili. Där någon stans hinner hjärnan ikapp och jag påminner mig själv om att laga mannagrynsgröt till mina barn duger gott och väl. Jag gillar att jag vågar fortfarande ha den där barnsliga fantasin kvar. Det blir mer och mer en kost form ju fler år som går. Fantasin tycker jag är värd att kämpa för, det är den som formar mina drömmar. Vet inte om jag hade varit här där jag är i dag om jag inte tillåtit min fantasi att drömma åt mig. Då hade jag säkert suttit kvar i bilen med trött och slutkörd kropp på väg till ännu en bonde. Vi som är födda i min generation är den första som har fått lära sig att vi kan bli vad vi vill när vi blir stora. Att det är vi själva som sätter gränserna. Innebär de då också att ungdomar idag inte tror att de ska behöva jobba för att komma dit de vill? Jamenar om de, som jag blivit itutad att allt är möjligt kanske de missat en viktig detalj. Ingenting kommer gratis på en guldbricka. Är man inte beredd att kämpa tills knogarna blöder, ja då kommer man aldrig kunna casha in de stora pengarna. Om det är pengar man nu vill ha dvs.
Själv nöjer jag mig med lite så har jag mycket att vara glad över.
