Har lyssnat på Mark Levengoods sommarprogram känner mig nu både lite gladare och lite snällare än innan. Jag satt ensam på jobbet och skrattade flera gånger för mig själv. Han berättar med en värme och en humor som gör att man kan inte annat än att tycka om honom. Jag hade turen att träffa Mark en kort stund under inspelningen av en deltävling i melodifestivalen 2004 i Sundsvall. Han kom och satte sig vid oss och småpratade lite under den tid det tar att dricka upp en kopp kaffe ur en pappmugg och stoppa i sig en torr kanelbulle. Nu känner jag ju inte Mark men jag inbillar mig att han tror det bästa om alla tills motsatsen är bevisad. Till skillnad från en del av mina bekanta som fungerar tvärt om, tråkigt kan jag tycka men så fungerar vissa. Men skulle inte det vara trevligare med lite mindre misstänksamhet, ”Jag litar inte på dig” och fördomar i allmänhet. Det låter hur slitet som helst, och jag kan bara gå till mig själv för att konstatera att det är väldigt svårt att ändra på något sådant, men det går! Den som påstår sig vara helt fri från fördomar ljuger antagligen. Fördomar är ju en överlevnadstaktik för att förutse faror i omgivningen. För den sakens skull tycker jag inte att det är ok att tro att man ska bli påhoppad bara för att man möter ett gäng med högljudda killar en sen natt. Trotts det så händer ju faktiskt sånt skit dagligen, så det är kanske inte så konstigt att hjärtat slår lite fortare när jag hör steg av dom bakom mig när jag går hem i mörkret. Jag önskar att jag slutar fantisera ihop en massa blodiga hemskheter en dag, det gäller väl bara att öva mig. Jag kommer ju från den lilla hamnstaden Hudiksvall, där ifrån kommer ju den numer välkända teatergruppen Glada Hudik teatern. Dessa underbara människor har lärt oss alla att se varandra genom andra ögon. Leva i nuet, det går inte att göra bort sig, det är ok att vara annorlunda och att fördomar går faktiskt att övervinna! Från att ha setts som mindre värda och undangömda på olika institutioner har de nu gjort stor succé från Hudiksvall till New York och är nu de största marknadsförarna av Hudiksvall. Jag tycker det är nyttigt att fundera en stund över om det jag tror mig veta är något jag vet egentligen eller om det bara är vad jag tror. Är det något jag hört någon annan säga eller har jag tagit faktiskt reda på det själv. Övar mig på att respektera och tycka om de i min omgivning, det tror jag man aldrig kan bli för bra på, och ett vänligt leende eller ett uppmuntrande ord sprider sig. Fick tex. igår beröm på omvägar, vilket värmer kanske ännu mer än om jag fått det rätt i ansiktet. Det är så lätt att bara tänka vassa armbågar, karriär och lön att de vänliga orden försvinner mellan stress och avundsjuka. Låt oss öva oss på att skämmas lite mindre, älska lite mer och strunta ifall grannens gräs är grönare det måste ju ändå klippas hur grönt det än är, njut istället över utsikten av grannens fina gräsmatta 😉
Sitter åter igen på ett tåg med bara mig själv som ressällskap, tittar ut igenom fönstret. Hästgårdar far förbi, sådana som kostar massor bara för att man smällt upp ett ”stall” intill en något större gräsmatta. Jag har nu fyra veckor framför mig i nätverksdjungeln, något som jag tror klara av nu efter tre månader av jonglerande med De lilla kunskaper jag hittills skaffat mig. Känner mig dock halv, som om en större del av mig kysste mig hejdå på perrongen innan hon återvände till Örebro. Men tröstar mig med minnen från en tvåveckors lång och solig semester full av vackra minnen. Vissa av dom kommer nog följa med mig hela livet. Måndag i morgon, en tatagialltdag. Dagar som jag behöver då och då, det ska prasslas med papper funderas och inkasseras allt för att återfå lite ordning igen efter allt semester slappande. Öskar er alla en trevlig start på veckan med en glimt från semestern kram på er!
AC reglaget är ställt på blått, så kallt det bara går. Bilen rullar genom sommar idyllen som en svart blänkande utter på jakt efter något att äta. Glass får det bli idag, så som igår och dagen innan det. Typisk semester föda tänker jag och äter vidare. Har ni vägarna förbi Nora kan jag varmt rekommendera Noraglassen. Den smakar så som glass ska smaka. Ni vet hur glassen blir när man rör om den så den blir som mjukglass ungefär. Precis så smarrig är den. Och flickan i luckan kommer ösa på mer glass än du kan hoppas på. Vi är på väg till Kätty för att mysa vidare, med lite skönt häng på altanen och fika i skuggan av en traktor på slåtter ängen. Faller lusten på går vi nog ner och badar med vovvarna innan det är dags för mat. Semestermyser vidare kram på er.
Spännande, ett kort ögonblick trodde vi hästen skulle skena ner över branten
Det var med ett förvånansvärt lugn jag vaknade bredvid min flickvän i lördags morse. När jag i fantasin föreställt mig denna dag hade jag varit helt trasig i skarvarna av nervositet och skumma nojjor. Så här i efterhand är jag faktiskt glad att det är över. Och att de svarade ja till varandra såklart.
Natten innan hade vi kommit i bil norr ifrån med ett spelning i kroppen och halvbra sömn på bäddsoffan kände jag mig tacksam över att det inte var jag som skulle till frissan i snorottan. Istället låg jag kvar lite extra och kände mig så där läskigt ledig som det bara går att göra på lördagar. Frukosten intogs som vanligt hemma i Blästa, alla var för sig beroende på morgonhumör. Far först såklart, redan innan min käre syster ens funderat på om klockan skulle ringa hade han sippat i sig morgon koppen med Engelskt frukost Te, stoppat ner sina slitna vardagsstrumpor i tofflorna och iklädd kalsonger, flanellskjorta inte så mycket mer än så knallat ut till pannrummet. När de flesta djuren är matade börjar fler vakna till liv inne i huset. När jag springer de tre steg det tar för mig att ta mig in till mina föräldrar ifrån lägenhetsdörren där jag spenderat natten halkar jag till i det våta gräset och de gamla träskorna som knappt sitter ihop faller av. Jag lämnar kvar dom där, låser upp dörren med nyckeln som sitter kvar på utsidan i låset och går in. Då kommer regnet, ”det bara pissar ner” som en go vän från Göteborg skulle sagt. Jag och Martina fick uppgiften att knyta upp björkriset som skulle kanta gången upp mot kyrkan och få det så där bröllopsfestligt, medan min bror och en god vän till min syster fick en något mindre blöt uppgift. Undertiden som jag knöt med blå skrynkliga fingrar björkris efter björkris så hade Elias åkt bil i ca 3 min lämnat en kudde och sen kommit hem igen. Jag upprepade för mig själv hoppas det slutar regna, hoppas det slutade regna. Hur som, helt plötsligt var den lugna förmiddagen förbi och jag som gått där och inte funderat över varken slips eller stryka skjortan kom på mig själv att inte veta var mina kläder var. Lyckligtvis svarar bruden mitt i fotograferingen att hon hade städat lite och att min slips inte alls var uppäten av en hund eller så utan den hänger på dörren till badrummet. När nu allt var funnet bytte jag om snabbare än stålmannen som den rutinerade musiker jag är. Tog Martina i handen och åkte upp till kyrkan. Väl där framme på första bänken ca 3 min innan de förväntas komma in så slår det mig. Jag slår mig, på benet asså. Konfettikanonen!!!! Skit jag hade glömt den! Typiskt mig, tänker jag och ursäktar mig med ett ” jag kommer snart” Möter brudparet i farstun och ler lite skamset att jag glömt något. Kör sedan som om jag stulit bilen hem och hämtar konfettikanonen. Åtta minuter från bänken – hem – tills jag åter sitter på första bänkraden igen. Kenny Bräck hade sett ut som om han körde ismaskin om vi tävlat där. Så börjar musiken spela, de tågar in med mungiporna ihopknutna ovanför huvudet. Svarar JA på pastor Sunes frågor och är därmed gifta makar Trolin. Vackert! Hur sedan festen blir kan jag bara hinta om. Ni som känner min syster och inte var där kan nog gissa er närmare till den galenskap som det urartade till. Hon skrek så hon blev hes, dansande så fötterna ömmade och skrattade så sminket kladdade, ja jag tror hon var nöjd. Jag hade dagen till ära försökt mig på att skriva lite på vers, något jag helst inte gör men tänkte att det är lite utav en tradition i släkten. Och såna om de är trevliga ska man vara rädda om. Återger den här fast bara i text och helt utan handsvett och nervösa eehumn.. och eeh..
——-
Jag vill inget hellre än att bita tillbaka i en av dina skinkor men
hejdar mig nu när det är fest och allt. Tar istället och berättar om
den gången då… Nä den har alla redan hört. Läser en dikt istället
Ok här kommer den.
Det brukar ju vara vår mormor som läser upp detta men nu får jag
fortsätta berätta.
Om den lilla feta näktergal som jag ibland så elakt kallat för val.
Har nu växt upp och vacker blivit lyssna nu på vad jag skrivit.
Att nu du sitter där med värsta fina klänningen, detta kommer du
minnas som skrynkliga kärringen. Nu hoppas jag på många saftkalas för
både Egon, Einar och Clas.
För det är väl det era pojkar små ska heta, åh som du såg ut blir det
garanterat feta!
Nej nu blev jag ju så där elak igen det var ju inte alls det som var meningen.
Visst är Anders trots allt en hyvens kille ååh ja ser ju att det
tillslut blev som du ville.
Dina pojkar växer säkert opp till snubbar som jobbar på topp. Högt upp
i näringslivet hoppas jag att de minns det som nu är nedskrivet.
Att jag älskar ju dig min feta näktergal och allt som varit vårt. Det
har jag aldrig riktigt sagt, har känts så knöligt så svårt.
När nu det äntligen är sagt är det dags för mig att sluta rabbla,
Ja för hur kul är det egentligen att höra sin gamla brorsa babbla.
Låt det istället bli taberas trotts att vi saknar både Egon, Einar och Clas!
En ruskigt bra beskrivning på hur festen var
Otroligt nog verkade de på festen gilla det men så här i efterhand är den inte lika ball som den kännes när jag skrev den. Tror dock att den funkade i det syftet att göra systeryster glad iallafall.
Tack alla ni som hjälpte till att göra Ellen och Anders dag till en av de bästa i deras liv!
/ Kram på er
Sitter återigen på ett skumpande tåg, med trötta fötter och vilsna medresenärer. Ett vad jag gissar handbollslag bestående av små tjejer som har svårt att hitta var de ska sitta någon stans tjattrar högt. Två av tjejerna tittar sig uppgivet omkring och har ingen aning om hur de ska få den där tjocka gamla gubben att flytta på sig. De viftar lite med sina biljetter och viskar till varandra vad de ska göra. Jag hör vad de säger och frågar den tjocka farbrorn vad det står på hans biljett, det visat sig att han sitter på rätt plats och att tjejerna sitter bakom varandra. Jag frågar då om farbror kan tänka sig att sitta på en av deras platser, han flyttar på sig med ett självklart och en del pustande innan han sätter sig ner igen. Så lätt det är att hjälpa till ibland tänker jag och föreställer mig iklädd stålmannens tajta kläder. Men när jag varken kan flyga eller stoppa skenande tåg får jag nöja mig med att hjälpa till med de små sakerna här i världen. Om nu det är något som räknas. Högtalarna sprakar till och vi får höra att tåget är INSTÄLLT! Besviken inte förvånad rafsar jag ihop mina pinaler och kliver av. Det är nu det händer, svenskarna börjar helt plötsligt prata med varandra. Det pustas här och muttras där. Men de pratar iallfall med varandra. Sånt är ovanligt på tåg. Men mindre minuter kvar än vad som hinns springer vi med väskor och fågelburar åt det håll som tågpersonalen lovat oss att det finns ett annat tåg. Hittar med andan i halsen rätt perrong och kliver på ett knökfullt tåg utan luftkonditionering. Varmt men jag gillar’t! Och i den här vagnen pratas det om jobb, barn och försäkringskassan. Tittar ut över ett sommarsverige, grönt och folktomt. Tänker på hur det kommer vara att sitta där i kyrkan och se lillasyster kanin, den feta näktergalen gå uppför altargången. Känns lite overkligt men fantastiskt roligt! Jag gillar bröllop, och på systers kommer jag gå med mungiporna uppe vid öronen hela dagen. Tänk att hon växte upp före mig…
Nu är det dags för att i sista stund (som vanligt) planera lite vad jag kan tänkas göra på festen. Tills dess, kram på er!
Vad är det för dag idag? En fråga jag helst inte vill kunna svara på nu när det är sommar och allt. Ställer in siktet på två veckors ledighet långt bort från alla måsten. Lovar mig själv att njuta mer, släppa lite på mina principer. Tänker inte så mycket på imorgon utan tar en stor tugga av mazarinen, halva minst. Kaffet i den lilla pappmuggen är fortfarande varmt, önskar att det var kokkaffe men dricker det ändå. Svensksommar med jordgubbar och mjukglass, skrapsår och plåster. Nog går det inte annat än att tycka om den. Tycker denna sommar värmer lite extra mycket efter vinterns mörker, vi minns alla de när på 2m snö som jämnade bokstavligen hus med marken. Sippar vidare på mitt pappmuggskaffe och grunnar vidare.
Trött som en bäver sitter jag på ett stekhett pendeltåg mot Uppsala för lite eftermiddagshäng med goda vänner fett liv 😀
Jag ser den först i ögonvrån, snabbt knappt märkbart. ”Visst var det?… Jo det måste det ha varit. ” tänker jag och lyssnar efter något ljud som skulle kunna avslöja vart den är någon stans. Det hörs ett litet prassel, snabbare än Fantomen kastar jag mig ner och fångar lyckan med bara händerna. Länge har jag varit utan lyckan men nu när jag äntligen fångat den, släpper jag aldrig taget. Håller hårt men ändå inte krampaktigt, med ett stort leende utkletat i hela ansiktet smittar jag. Lyckan jag fångat räcker åt alla, ju fler som jag få dela den med ju större blir den. Så känner du dig lite nere, eller bara är lite små seg är du varmt välkommen hem till mig så utlovas en stor kram samt fika. Jag lovar att alltid ha ett extra kaffepaket i skåpet, man vet aldrig när det kommer fika sugna passapåumgåsbesökare. Utanför mitt hus ska jag ha en hammock med plats för en till. Det är bara att slå sig ner om du känner kaffetarmen knorra eller bara vill sitta å ljuga en stund. Välkommen!
Swwwooooch så var jag på resa igen, trivs. Men pirr i magen och bus i håret sitter jag återigen på ett tåg med verkligheten virvlade utanför fönstret. Att åka tåg är ett speciellt tillstånd. Man åker med flera hundra andra människor som också ska samsas om utrymmet. De flesta av oss väntar snällt på att få kliva av, trots att deras innersta önskan är att få klättra upp på hatthyllan och sova lite, alla sitter kvar. En småbarns mamma är ute i gången och övningsgår med sitt lilla barn, den lilla hud klumpen möts av leenden från alla dom går förbi. Ser hus flimra förbi, funderar vilka som bor där. Kanske ska de snart äta mat då ungarna kommer hem från skolan. Pannkaka verkar det som, med mycket sylt och grädde. Pappan kastar pannkakorna från spisen i en hög båge innan de landar nästan på tallrikarna på bordet. Tjut och applåder fyller köket, mamman försöker se irriterad ut men misslyckas då en pannkaka landar i hennes knä. Alla brister ut i gapskratt helt ovetande att jag just hittade på dom. Tåget stannar till vid perrongen i Enköping. På en bänk utanför sitter en äldre man i keps gissar på närmare åttio. Ser ut som om han väntar på någon men han reser sig inte när tågen stannar. När vi återigen börjar rulla vidare sitter han fortfarande kvar. Verkar inte vara någon av de som kom med tåget som han väntar på. Han försvinner ur synfältet, kanske fantiserade jag i hop honom med, det är en hemlis. Hoppas bara att han inte väntade i onödan. Eller så kanske han bara satt där på bänken och tittade på folk i stället för att sitta hemma och titta på tvn. Jag hade gjort samma sak, blir jag lika gammal som han ska jag göra så mycket jag orkar. Jag vägrar bli en hemma sittande grönsak då kan jag lika gärna låta bli att bli så gammal. Känner pirret i magen växa sig större nu när det närmar sig, inte långt kvar nu. Det kanske är läge för en glass i sommarvärmen när jag kommer fram. Sånt är ju alltid trevligt.