Om bara en liten stund ska jag åka in till sjukhuset för att testa om mitt blod duger till att ge bort. Vem vet kanske någon vill ha det, sånt kan ju fattas ibland. Ser det ungefär som att stanna och hjälpa till när någon fått fel på bilen efter vägen, en annan gång är det jag som behöver hjälp. Har man så man klarar sig ska man dela med sig.
En hösteftermiddag, jag var kanske 17 eller nåt sånt. Med soppatorsk på moppen fanns det inget annat att göra för utom att putta åbäket de sista 5km in till stan. Jag kanske inte var den starkaste och moppen var tung så det gick sakta. När jag gått i någon km stannar två knuttar (man kallar väl mc killar för knuttar fortfarande?) framför mig och frågar om jag ville ha hjälp. innan jag fattade att de vill hjälpa till och inte slå ner mig stod jag bara och gapade. – Jag åker och hämtar en skvätt, sa en av dom och stack iväg. Där stod jag med ett köttberg klädd i svart läder. Med solen i ansiktet såg han inte alls ut att kunna slåss snarare kramas, En liten stund senare kommer den andra killen tillbaka med en dunk bensin. Jag tackade så snällt jag kunde. En annan gång är det vi som behöver hjälp sa den störste av dom och sparkade igång sin cykel.
Efter det har jag alltid stannat när jag sett folk som behövt hjälp, hittills har folk bara blivit glada.
Kockradion bryter tystnaden, sänglampan skrämmer bort mörktet, det är dags för Martina att sätta sina små fötter på det kalla golvet och tassa sig ner för trappan med hundarna i hälarna. Tio minuter senare startar hon bilen kl04,24. Jag beundrar hennes beslutsamhet. Det är fascinerande att se människor som brinner för sitt jobb. Och Martina älskar verkligen kor. Redan vid sju års ålder visste hon att mjölka kor var det hon skulle jobba med. Imponerande kan jag tycka då jag som 26 fortfarande inte är säker. Blir det IT branschen? Mm, till en början sen får framtiden forma mitt val av yrke och plats. Hur som ser jag fram emot den med spänning. Vi pratar ofta om framtiden, drömmer och fantiserar. Självklart är du också välkommen hem till oss. Lovar att ha mormors gamla godisburk fylld till bredden.
Nu mer är det robotar och datorer i de större gårdarna. Mer papper och fler pärmar. Men smakar mjölken bättre?
Åkte förbi Hudiksvalls nya skatepark igår kväll, genast väcktes 16-åringen i mig. Det är omöjligt att motstå de släta betong böljorna längre nu, vill känna vinden i håret, suget i magen sekunderna innan jag smaskar ansiktet i backen. Dammar av den gamla brädan och struntar i hur det går, måste bara… Känner mig som när korna släpps på grön-bete efter en mörk och kall vinter. Kanske dammar av det där gamla ”klipp-kortet” på röntgen också 😉 Vi får väl se. Här kommer jag!
Försöker inbilla mig själv att det är sovdags men barnslig och oansvarig sitter jag vaken och demonstrativt låter bli. Jag gör som jag vill försvarar jag mitt barnsliga beteende, men vet innerst inne att jag kommer vara snortrött i morgon. Tidigare i dag startade jag min hemresa från Örebro, har spenderat några dagar nere hos Martina. Den trevliga lilla Skodan som jag så snällt fått låna av Björns mor Monika startar snällt ja till och med växlar åt mig, automat är rätt gött ändå tänker jag och svänger ut från det lilla röda huset i Norrbyås. Eftermiddags trafiken har ännu inte hunnit tjocka på sig. Stannar till vid en mack på vägen, bensinlampan lyser, jag testar mitt bankkort i automaten. OK, står det versaler i den grå rutan. Den lilla Skodan och jag rullar vidare genom Dalarnas till synes oändliga skogar. De få små samhällen jag passerar får mig att fundera på vad man jobbar med på en sån här liten ort. Ser dock ut som om dom trivs konstaterar jag när två mopeder åker runt en skrattande tjej.
Favoritmusiken i stereon och lagom många mil kvar så känns det väldigt trevligt att köra bil. Det är bara sällskapet som saknas nu när jag vant mig med det.
Sockerdricka i bröstet
Lycka ett flyktigt tillstånd
Hoppet håller den kvar
Låter allt skumma över
För nu får sockerdrickan
inte plats!
Ställer ner ljusstyrkan på skärmen för att få några extra minuters batteritid. Utanför fönstret bakom mig kommer hösten allt närmare, gula löv lite varstans och kalla mornar påminner om att sommaren kämpar nu tappert i sina sista veckor. Vi har ju gått mot mörkare tider ett bra tag nu men det är inte för ens nu som jag har börjat att märka de allt mörkare kvällarna. Någonstans känner jag ändå att det kommer bli rätt gött med höst iallafall. Friskare luft, kyligare mornar, mysigare filmkvällar… Det är väl bara att erkänna vare sig jag vill det eller inte men ok då.. Jag är en liten sketen höstromantiker, visst är det härligt men ljumma sommarkvällar, glittrande vatten och naken hud. Med frågar du mig skulle jag välja doften av löv och blöt asfalt, en lång kyss framför den tända brasan, varför inte en promenad i den gula höstljuset hand i hand på väg någonstans. Det kanske är så att jag ser fram emot hösten då min tid i Stockholm snart är över och en ny termin står inför mina fötter. Det har varit en lärorik tid här i storstan, bodpojk som jag är klappar jag mig själv på axeln och säger; – Det här gjorde jag bra. Trodde aldrig att det skulle gå så här smärtfritt.
Mycket är ju så klart tack vara godavänners uppoffringar i form av husrum, och att jag hamnade med så trevliga arbetskamrater. Det hade kunnat vara fruktansvärt. Istället för att gråta mig tillsömns på en möglig gammal kartongbit har jag fått varm mat och tak över huvudet. Jag överraskas ofta över att ha så många fantastiska vänner som gång på gång ställer upp utan att knorra. Det är jag evigt tacksam för! Klart att jag vet att ni inte ställt upp om ni inte visste att jag hade gjort det samma för er.
Tack för att ni finns!
Stänger ner burken nu innan det blir ännu sliskigare.
/Kram på er
Skrynklar min panna i djupare veck än på länge. Det är en sån där ingentingfunkarsomdetskadag idag. Knappar allt djupare in i drivrutinsvärlden, tappar bort mig, ger upp och ångrar mig igen. Måste ju få skiten att funka det är bara fegisar som ger sig tänker jag och försöker förstå varför jag hela tiden lyckas hamna på ryskspråkiga sidor. Efter ett längre samtal med en av mina kollegor så kommer vi fram till att det enda som återstår är att ringa till tillverkarens support. Brrruuuääähhh!!! En smula skitosugen på det! Men men det är bara att erkänna sitt nederlag och krypa till korset. Jag avbryts av ett samtal, missuppfattar först allt vad personen i andra änden säger. – Vaddå? Är han inlåst i frysen?! Lyckligtvis var det inte så utan något mindre dramatiskt. Efter lite knackande på datorn var allt som vanligt igen. Åter till support samtalet peppar jag mig själv, kommer på en till grej att prova när jag placerat fingrarna på knappsatsen. Provar det först, och pustar ut. Med alla tänkbara utvägar genomsökta ringer jag ändå till supporten, det visar sig att vi fått fel leverans.
När jag tryck på läggapåknappen får jag känslan av att jag är ensam, kvarglömd som en nalle på en parkbänk. Går de 50-tal meter det är till kaffe maskinen och noterar varje tom stol. Kaffet är varm och smakar sämre än vad jag hoppats på.
Dags att stämplaut! Ha en fortsatt trevlig dag kompisar, kram på er!
I ett dunkelt rum, i ett varmt Stockholm försöker jag varva ner så pass mycket att jag ska kunna somna så småningom. Fast i en flängarunthitochdit tillvaro börjar jag domna bort rent själsligt. Det ska bli så otroligt skönt när allt lugnar ner sig lite. Och jag får till bringa min tid lite mer som jag vill, med vem jag vill. Fram tills dess får jag fortsätta att fantisera ihop platser dit jag kan för några sekunder pusta ut emellan telefonsamtal och skruvande på trasig burkar. Jag skulle till exempel vakna i ett ljust hotellrum utvilad och på strålande humör. Solen skulle precis vara på väg upp över hustaken medan jag sätter mig upp och funderar på vad jag skulle kunna hitta på just idag. Frukosten överträffar självklart mina vildaste fantasier med choklad fontän och lemurer som serverar kaffe iklädda små röda hattar med en guldtofs. De roar mig att se två äldre tanter besvärat se på när lemurerna vant serverar deras latte. Jag får en plats längs med ena väggen med fönster ut mot det glittrande havet. Solen kastar ett guldbälte över vattnet så att det bildas en väg mot horisonten. Jag sitter stilla och tittar på stället där himmel och guldblänkande hav möts.
Sen sparkar jag till tv-kontrollen från soffan så den smäller i golvet God natt.
Ibland kan jag komma på mig själv sitta och fantisera, mest om allt möjligt. Alldeles nyss var jag på besök i ett hus som skulle kunna vara mitt eget en dag. Det fanns torkade brödkanter på köksbordet och en halvt urdrucken kaffekopp som hade lämnat två bruna ringar på den uppslagna tidningen. Där kunde man läsa om det som hänt i världen just då, jag lät den ligga där. På andra sidan bordet låg det en klädhög på den slitna kökssoffan, ingen hade ännu hunnit ta reda på den. Tydligen fanns det annat som var mer brådskande. Varmt var det i det hemtrevliga köket, den enda som hördes var surret av en fluga som desperat skallade köksfönstret i hopp om att ta sig ut i friheten. Långt bort utanför kunde man höra en ensam traktor sega sig fram över åkrarna, ett stillsamt arbete som lämnar plats åt tankarna. Med inte mycket mer i kalendern än halva måsten längre fram sätter jag mig ner på trappan utanför ytterdörren och suckar nöjt för mig själv. Kanske blir det så att jag en dag bor här, det får framtiden visa. Fram tills jag finner mig själv sitta i det där köket med klädhögen på kökssoffan ska jag bara njuta. Idag på en cykel i morgon på… en häst kanske.. eller en segelbåt. Vill du följa med?