Har nu tagit de första stegen mot en egen djurbesättning. En bagge är beställd och planer smids att bygga upp en större besättning inom loppet av några år. Baggen som är på tal är en brun korsningsbagge med inslag av mestadels finull men även ca 10% köttras. Vilket jag hoppas på blir en mjukare övergång till en tyngre besättning med snabbare tillväxt. Personligen skulle jag kunna tänka mig en besättning på ca 100 djur, måste dock diskutera detta närmare med mina päron då det är dom som håller med marken tills vidare.
Som ett litet barn innan julafton hoppar jag otåligt upp och ner ivrig att skita ner händerna. Spännande tider står inför dörren. Det gäller bara att hänga med nu när tåget går. I morgon ska de sista tacklammen klippas för att de ska hinna få lite päls till vintern. Sen hoppas jag på att kunna hämta den nya baggen om tiden räcker till. När allt ska göras samtidigt brukar jag hinna med mycket.
De senaste två kvällarna har jag spenderat med att testa mig fram på olika linux distar men hamnade till slut på Ubuntu för vanans skull. Jag fick inte varken fedora eller openSUSE att funka som jag ville. Men så kan det gå ibland, nu har jag ju iallafall provat. Det är ju så man lär sig snabbast, prova och misslyckas, testa igen, göra om göra rätt. Så nu körs alla mina maskiner med en linux i botten, trevligt ska det vara.
Bra schizofrent detta inlägg blev nu då, men när mycket händer samtidigt så kan det bli så.
Ökar på reskontot med några timmar till. Det har blivit ett sätt att leva, ut med vägen/rälsen runt om i Sveriges långa land. Om jag varit född i den Amerikanska västern under den tid den fortfarande var vild skulle jag garanterat spendera större delen av dagarna på hästryggen. Hade nog haft ett svart sto, stark och envis efter alla mil av sten och grus hon lagt under hovarna. Osäker på om jag skulle bära vapen… humn isåfall ett gevär med sån där cool ögla som man laddar om snabbt. Med det skulle jag jaga för att slippa bära med mig så mycket proviant. Inbillar mig naivt att jag skulle vara rätt bra på att jaga om min vardag nu krävde det.
Resorna skulle gå från stad till stad med bara korta stopp på högst några dagar. Jobba ihop ett kapital för att starta upp en egen gård, ta alla jobb som erbjuds. Ingen aning om jag hade blivit en duglig kopojke men jag hade nog ansträngt mig till att försöka vara en. Vill utan att nu låta som en kaxig stropp mena att jag är bra uthållig rent fysiskt. Sånt som man övar sig på när man klipper får till yrket. Tillslut är det inte styrkan i kroppen som avgör om man orkar eller inte utan psyket.
Sista halvan av orken sitter i skallen (om den nu funkar på de som klipper får), trött blir man ändå efter bara någon timme med hårt fysiskt arbete.
Klippte fåren hemma hos mina föräldrar idag därav allt svammel om får. Tog även det första steget mot en alldeles egen besättning genom att beställa en bagge, med lite köttras inblandat för att få upp vikten på småkrakarna. Som om allt jag tar i bara ordnar sig. Hur långt vi kommer med kviguppfödningen under nästa år är svårt att svara på i dagsläget med målet är att börja lite smått och se hur det hela artar sig. Hurom, spännande tider!
Dagarna smälter ihop i en enda dimmig sörja, november den dimmigaste månaden hittills. Det är som att leva i en skål med ljummen filmjölk, vardagen blir ett töcken, som om hela världen halvsover. Överallt luktar det multna löv och blöt höstjord. Vintern kanske tar time out denna gång. Ärligt talat spelar det inte någon roll, större delen av sommaren försvann ju med näsan tryckt mot en dataskärm, har på känn att vintern kommer göra det med. Bara det finns tid att smita iväg till fjällen, så att jag kan vara så där extra mycket ledig som man bara känner sig när man åker iväg.
Har sedan en tid haft motivations svackor när det gäller mina studier. Kanske är så för de flesta som närmar sig slutet av en utbildning. Mitt problem är väl att jag har svårt att visualisera mitt framtida yrke. Så mycket som har snurrat i skallen på mig de sista veckorna. Är detta rätt? Har som alltid en barnslig känsla av att allt kommer ordna sig. Det brukar ju vara så, trots det kan man ju aldrig veta.
Hur som så blir det bröllop i sommar i alla fall. Känns både overkligt och fantastiskt på samma gång. Vuxen poäng gånger tusen, och fler ramlar in allt efter som det kallas att bli äldre. Med alla tusentals fjärilar jag hade i magen då jag skulle fria kan jag inte föreställa mig hur det kommer kännas dagen innan bröllopet! Men en snabb genomgång av tänkbara gäster hamnar antalet på dryga 100-150st själar. Vilket snabbt gör det hela till en kostsam historia, men man gör ju bara detta en gång. Och bröllop måste få svida lite på kontot, ska det festas så ska det festas ordentligt.
För er som redan var invigda kan jag meddela att frieriet gick galant, till er andra vill jag säga att jag nu mer är lyckligt förlovad. med min Martina. Det har varit några nervösa dagar innan lördagen var här. Jag hade planerat att fria på morgonen mest för att slippa gruva mig under resten av hennes födelsedag. Kvällen innan låg jag och vände mig som en abborre på bryggan, hade svårt att somna trots att jag hade klippt ca 100 får dagen innan. Tack och lov kan man säga annars hade jag väl legat vaken hela natten…
Vaknar till med ett ryck och kastar nervöst ett öga på klockan: 03.11 kanske lite väl tidigt för frulle på sängen. Nästa gång, 05,04 osv. När klockan var 06,20 kunde jag inte ligga kvar lägre. I trappen på väg ner går jag så tyst jag kan i hopp om att hon ska somna om. Antar att hundarna funderar varför jag är vaken först denna morgon.
Med varm Obo’y och en äggmacka på en bricka med tända ljus smyger jag upp för trappen igen. Där ligger hos vacker som en ängel. Hon skruvar lite på sig och sätter sig sömndrucken med leende upp i sängen. Martina missar självklart ringen under mackan så jag blir tvungen att visa henne den. Orden bara flöt ut ur mig, enkelt och inte alls så nervöst som jag inbillat mig. Mellan tårarna svarar hon ja och tar emot ringen som jag med en lättnad att den passar sätter på hennes finger.
Resten av dagen gick vi nog båda iland molnen, ingen av oss har i och för sig kommit ner där i från än.
Som nyförlovad tar jag några dagar senare åter igen tag i forskandet om hur man gör för att starta upp ett produktionsjordbruk.
Pratar i telefon med LRF i vad som verkade vara en evighet, det var inte direkt ett kalas samtal. Hur vida vi kan starta eller inte hänger allt lösare verkar det som. I slutändan handlar allt om pengar ändå, de som inga har får nöja sig med att drömma. Skulle nog haft de där sista miljonerna som fattas nu. Begrepp som kalkyler, årsbudget, förvärvsinkomst, belåningsutrymme travas i allt högre travar till huvudet exploderar. Det kanske blir att tänka om lite i hur vi ska nå dit vi vill. Vi bestämmer oss ändå för att inte ge upp trots att detta var lite utav ett bakslag.
<3
Får mer eller mindre svampinfektion i hjärnan. Allt på samma gång, synd bara att jag har ungefär en miljon andra saker att fundera på också. Ska träffa Britta efter lunch, trevligt trevligt.
Här sitter jag alldeles för tidigt en måndagsmorgon. En något yngre Wiktor hade ryst av tanken att kliva upp tidigare än han måste. Redan första skolåren var det en kamp mellan mina päron och sängen, skolbussen gick 07,05 vare sig jag var snuten eller inte. Nu så här i efterhand känns minns jag det som om det var frost jämt, ofta med en glasaktig isskorpa i de små vattenpölarna på grusvägen. Jag förstod aldrig vart vattnet under isskorpan tog vägen.
Hur mycket jag än vill att det ska vara sommar med grillning i Spjutnäs så är det snart vinter. Antagligen en lika kall vinter med snö upp till taken som förra var. Känner på mig att det kommer bli en lång vinter, för att bara nämna en sak, SJ! Jag spenderar allt mer tid efter järnvägen och kan inte skryta om mina fantastiska minnen av SJ vintertid. Med det är också en tid av extrapengar, alla som vågar sig upp på taken kan tjäna fina slantar. Slänger upp en liten mysig bild om hur det sågut utanför fönstret en morgon i januari i år.
God morgon 🙂
På väg genom Sverige, återigen på ett tåg svischande genom verkligheten. Det är ett tillstånd man vänjer sig med efter några hundra mil under fötterna. Avstånden krymper allt eftersom milen ökar i antal. Det är ett grått snart sovande Sverige som jag åker förbi, blött, snart fruset och kallt inbäddad i den mjuka snön. Vintern är inte en lockande tanke när man känner höstens kalla fingrar längsmed ryggraden hur hårt jag än drar jackan om mig. Planerna växer sig större, en mer fantastisk än den andra. ”Vi ska minsann inte nöja oss med det halvfärdiga. Nej ordning ska det vara”
Våren känns långt borta men hur lång än vintern blir så kommer den. Då är det dags för att börja leta på allvar… Vaknar till av två pladderdonnor två säten bort. De pratar om precis ingenting, mycket fylls ut med ”typ”, ”bah”, ”Aah eller hur!?” Av mitt ofrivilliga tjuvlyssnande förstår jag att de jobbar som någon sorts säljare. Garanterat köper en stor del av deras kunder allt de vill bara de håller snattran. En av dom har en sån där röst som skär igenom allt. Likt samurajsvärd genom meloner, det går bara inte att låta bli att tänka på den. En vass ton utan botten. Ingen röst jag skulle lita på om det så var livsviktigt. Med ens tycker jag synd om henne, kanske vet hon inte om att hon låter som om man råkat klämma en spädgris i dörren. Bestämmer mig för att någon annan får berätta det för henne. Jag har då ingen lust att stövla fram och verka drygare än en bakåtkammad slemkrypare. Nä det får någon annan göra, en som kan försvara sig med vassare ord än jag känner till. För att slippa spädgrisen siktar jag in mig på restaurangvagnen, en kopp svart skulle sitta fint kanske lyxar till det med en bulle.
Hösten har tagit en intressant vändning då allvaret blandats in i drömmarnas värld. Det har tittats på priser, bokats möten på banken, listats för och nackdelar på allt möjligt. Hemkommen från Elmia jordbruksmässa med en hel del nya tankar i huvudet. Jag googlar andra saker nu än för några månader sedan, ord som kviga, kilopris, affärsplan osv. De börjar kännas som om saker och ting börjar hamna i rullning.
”Om ett par år… när solen första strålar smälter morgonfrosten, tar jag en tugga till av knäckemackan medan jag går i genom i huvudet vad som ska göras under dagen. Martina är redan på väg för att hämta några kvigor hos en av de närliggande mjölkgårdarna. Efter en hektisk sommar med oändliga timmar i traktorn ser jag fram emot vintern som kommer. Häller upp lite mera kaffe i den vita muggen och funderar vidare, kanske skulle ta och klippa tacklammen i eftermiddag, skönt att få det gjort. När snön äntligen kommer kanske det finns tid till att snygga till inomhus, nya tapeter på övervåningen, en annan lampa i hallen, en som jag inte slår huvudet i. Telefonen ringer, jag lämnar den halvdruckna koppen på bordet, tuggande på sista biten av mackan går jag ut för att hjälpa Martina att lasta av.”
Detta ligger nu närmare än vad jag vågat hoppats på, nu gäller det bara att hitta en trevlig gård som passar just oss. Har du något tips på en trevlig liten Hälsingegård med hyfsat mycket betesmark så hör gärna av dig. Annars går det bra att bara hälsa på när vi köpt en 😉 Jag sätter på mera kaffe…
Det dammar när jag tänker, sitter så stilla det bara går för att inte förstöra spindelväven som täcker större delar av min sittande kropp. IT-livet är nog lite mindre superhjälte än vad jag inbillat mig. Men ska det klagas så ska man klaga ordentligt tycker jag, därför låter jag bli. Har spenderat senaste timmen på att undersöka tillsalu marknaden för mindre till medelstora gårdar i Hälsingland. Det var en ny upplevelse som verkligen sparkade igång drömtröskverket. Nästan på varje objekt kunde jag se möjligheter. Känner att jag står inför en avsatts redo att kasta mig ut i det okända. Oooh vilken kick! Ska du med?
Sitter och skrynklar näsan mot skärmen i vanlig ordning när ”Zwwwoiiip”, skärmen framför min näsa blir alldeles svart och datorn måste bråkas med för att starta. Som tur var har jag ju en disk till som jag kunde lappa ihop datorn med. Emellan skrivandet, och pluggandet skulle det givetvis bäras tvättmaskin. En syssla som har blivit lite utav en tradition här på Nils-Lars på sista tiden. Den vi bar i dag var den tredje i ordningen, ni som räknar snabbt har då kommit fram till att det blir 4 vändor med tvättmaskiner plus att de som vi slängt ut ska kånkas på lite till för tillfället agerar dom trädgårdstomtar på gräsmattan. I ett sånt här gammalt hus är det alltid något som måste göras, och när man gått igenom alla rumt så är det bara att börja om igen. I höst har turen kommit till tvättstugan, senast den renoverades var jag fortfarande en osnuten pallevante. Nu är den tredje tvättmaskinen på plats och en nu 500gb disk beställd. Saker ordnar upp sig medan hösten blåser kallt runt knuten, gött då med öppen spis och goa kramar 😉