Återfick strömmen i morse, en vardagslyx som jag inte tänkt så mycket på för ens den var borta.
Jag och Martina åkte söderut på juldagskvällen efter en trevlig julafton i Hälsingland redan då var vinden så stark att jag fick koncentrera mig på att köra rakt. Överallt på vägen låg det kvistar och på vissa ställen till och med grenar. När vi närmade oss Örebro blåste belysningen fram och tillbaka hela stan såg ut som ett urklipp från en domedagsfilm. Någon mellan 03 – 04 försvann strömmen.
Men hemma på Nils-Lars har det varit besvärligare, inte nog med att stormen tog med sig en stor kraftledning och gjorde större delar av Rogsta strömlöst så lovar de nu snöstorm. Inget vatten ingen ström gör livet på en mjölkgård besvärligt. Det finns dock möjlighet att koppla in ett elaggrigat, en bit in på eftermiddagen kom de så pass långt att det gick att mjölka.
Nu när stormen har lagt sig är det dags för mig att ta tag i plugget igen. Sakta men säkert närmar jag mig slutet.
Det var väldigt länge sedan jag hade några julkänslor, inte ens Kalle fick mig att snuskmysa. Men i år är det annorlunda. Jag går runt hemma i mina raggisar och stor myser. Idag kom det dessutom en rejäl dos snö också vilket fick mitt flin att breda ut sig i ansiktet ännu mer.
Med mindre än veckan kvar till doppardan borde ju julstressen infinna sig men inte ens den får mitt raggismys att vackla. Det ordnar sig, jag hinner med att köpa klapparna på fredag. Det gör du med!
Så känner du att paniken kryper längs med ryggen, softa då ner, ta en lussebulle och unna dig ett par riktigt slitna raggisar. Julen kan inte stressas fram, det handlar om få rätt känsla.
Ohyeah, mer cheesey än så här blir det inte i afton. Kram på er.
Det här med att sitta kvar i klassrummet sist av alla är inte riktigt min grej, jag är den som oftast går först hastande till något annat. Trots det sitter jag här i skolan och pustar ut efter en 2 timmar långt test prov som i ärlighetens namn gick skit dåligt. Varför? Ingen aning, kändes riktigt bra när jag gjorde det men det är väl kanske därför det gick som det gick. Jag fick väl hybris och slarvade, eller nåt.
Nu släpper jag det här och åker hem till Chrille i stället för att tänka på något annat än switchar ip nummer och protokoll. Någon mer som är sugen på TV- spel?
Detta är inte en helt vanlig december morgon utan Lucia, denna gång firade vi syskon det med att i krypfart åka de 9km in till Hudiksvall syster körde och själv satt jag med ett pepparkaksslott i famnen. Jag fick agera extrastötdämpare så kakslottet skulle ta sig helskinnad till de bageri vi levererar mjölk till. Där ska det nu stå och sprida jule mys hela julhelgen. Resten av dagen kommer jag spendera i klassrummet med näsan tryckt mot dataskärmen.
Trevlig Lucia på er allesammans!
Nu är det dags för oss att runda av denna rephelg, det görs med en redig pastasallad innehållande kryddkorv och diverse smaskiga grönsaker. Mums!!
Rep i Malmö i helgen, kvällen avslutades med en väldigt trevlig spelkväll hemma hos Tellin aka Hati som han kallas i bandet. Pratkvarnarna var det första spelet följt av ett ev de roligaste spelen jag spelat; Kackerlackenpoker stavas som det låter tydligen från Finland. Det gick ut på att man skulle skicka kort och hävda att det var ett småkryp. Tex kackerlacka hur vida det var sanning eller inte var upp till mottagaren som hade valet att syna eller skicka vidare.
Många skratt och en del fnysningar men på det storahela en väldigt lyckad kväll kram på er.
Försöker bli vän med den ”smarta” telefonens tangentbord, är nog mer en analog kille som gillar när det skrapar mot pappret av pennans ryckiga dans. Under den tid jag skrev dagbok så envisades jag med att klottra ned allt med bläck. Om det var för att vi inte fick skriva med bläck i skolan eller att det är så svårt att ljuga i bläck gissar jag nog på det senare. När det väl är där på pappret kan det bara målas över och då finns det ju ett bevis på att något annat stått där innan.
Jag befinner mig åter igen på ett tåg i rasande fart längs den svenska tågrälsen, livet upprepar sig. Som om jag är född i rörelse, krymper Sverigekartan så att den ryms i min ficka. Begrepp som mil finns inte längre utan det är i timmar som jag nu mer mäter avstånd. ”Ahh men det är ju bara 5tim dit”
Snart är det dags för att återigen stöka fram julgranen och doppa djupt i grytan, sjunga skrålande ikapp med stereon och skrattande kasta mjöl på varandra. Jul är ändå rätt mysigt ändå bara man har någon att dela den med. Just denna jul kommer bli så där snuskigt mysig. Med glittrande ljus massa klappar och slappande på kökssoffan.
Idag var det dags för Bruno att få en ny frisyr i hopp om att han ska falla flickorna i smaken. Skönt att få bort sådant stök nu innan jag reser bort i några dagar.
Kommer spendera dagarna framöver delvis till sjöss med början torsdag. Här kommer en bild på vad stilig Bruno blev tillsammans med sina tackor. De ska nu pysslas om så bra det bara går. Hoppas nu när de är nyklippta att de lägget på sig något kilo inför vintern.
My Kodak mometns <3
För att hänga med på vad som kommer att hända måste ni få veta vad som tidigare hänt.
Allt började i våras då jag efter några nedklottrade mail äntligen fick hennes nummer. Blotta tanken på henne fick mitt blod att bubbla likt sockerdricka. Vanligtvis brukar man vid sådana här känslor prata om fjärilar i magen, i mitt fall var det örnar som rev och slet inuti mig. Att sitta still gick inte längre, rastlös och oförmögen att tänka på något annat än den lena rösten i andra änden av telefonen. Dagarna gick allt långsammare, minut för minut närmade jag mig ändå dagen med stort D. Den dagen vi bestämt möte i Örebro, jag skulle ta tåget dit, hur det gick kan du läsa mer om ”HÄR”
Det har gått 6 månader sedan den dagen och jag stod inför valet av en födelsedagspresent, den första, den som lägger ribban inför kommande presenter. Jag ville ge något som kom direkt ifrån hjärtat, mer en förmedlad känsla än en dyr pryls som skulle ligga i badrumsskåpet resten av evigheten. Vi hade tidigare pratat om en mindre gård, kanske något större, planerna låg redan utlagda inför framtiden. Redan från första dagen på perrongen visste jag att det var hon, ni vet så där som alla säger men man tror inte på sånt, det händer ju bara i romantiska komedier med ”love” i titeln. En klassisk klyscha har jag alltid hävdat, men så föll jag PLADASK som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Varje cell i mig måste vara i närheten av Martina. Jag vet att jag vill leva resten av mitt liv med henne så att stå i en guldsmedsaffär och kläcka ur mig att jag ville titta på förlovningringar kändes inte så läskigt för ens den äldre man lägger fram ringproverna under näsan på mig. Då kommer jag på att jag inte har en aning om vad det är för sorts ring hon vill ha. Han sitter mittemot mig med glasögonen nedhasad på näsryggen, han ser ut precis som en guldsmed bör göra, grått hår, tjocka glasögon, lätt krökt rygg och med knotiga händer formad efter allt pillande i arbetet. Låda på låda plockar han fram, med prydligt uppradade ringar nedstoppad i något mjukt filtmaterial. Det är då handsvetten börjar komma trots att jag är kall om händerna. Herregud vad ska jag göra nu? Och Priserna ligger på det dubbla än vad jag kan betala… Erfaren som han är ser han tack och lov min vånda och visar mig lådan med förlovningringarna och medger att de nyss visade var vanligtvis vigselringar. Är glad att jag kommer ha sällskap av Martina nästa gång det ska köpas ring. Att döma av hennes reaktion när hon fick den så dög den alldeles utmärkt.
Så till sommaren kommer det dukas till bröllop i Rogsta med fulla fat och blommor och blad från golv till tak. För att citera min gode vän Brun ”Om man som par klarar av att planera ett helt bröllop och sedan säga ja till varandra i kyrkan, ja då klara man vad som helst sen!”
Hur kalaset kommer att bli? Den som lever får se…
Det är mysigare än vad man kan tro att lämna bort delar av sig själv. Mitt blod kanske inte duger men min plasma gör det. Den används till blandannat medecin för människor med blodsjukdommar.
Känner mig lite som Stålmannen när jag ligger här och ger bort migsjälv till de som behöver. En handling som får mig att känna mig lite snällare. Trots att det varken gör ont, tar speciellt lång tid eller att man blir ompysslad som en prins är det brist på blodgivare. Du som inte provat gör det! Det räddar både liv och så känner du dig som Stålmannen på samma gång.