Jag har inte mer än kommit fram till hundgården för att släppa in en av pojkarna då jag ser i ögonvrån hur en av lymlarna tagit sig in till tackorna och väcker de ur sin morgon vila.
Sekunderna som det tog att låsa grinden till hundgården och ta mig de ca 25 metrarna till hagen kännes som evigheter. När jag väl rundat vindskyddet som tackorna har mitt i hagen ser jag hunden gladeligen rundar fåren i 180, de har lamm i flocken och min första tanke var att de skulle springa över någon av de snudd på nyfödda, lyckligtvis så är får av den art som ställer sig upp och springer för fullt efter bara några timmar. Han håller yttervarvet ett par meter ifrån de yttersta tackorna och vågar sig tack och lov inte på att jaga runt de så större delen av flocken blir stående i mitten medan hunden springer varv på varv runt dom.
Allting toppas med att hund nr 2 hoppar in och ska ”hjälpa till”, husse mer eller mindre vansinnig skriker sig hes och får hund nr 2 tillslut att lägga sig ner. Bär ut hund nr 2, samtidigt som bror får tag i speedy gonzales, även han bärs ut.
Vi som lever med djur vet att sånt här händer, hundarna gjorde ju iof de det är tänkta ska göra, bara det att husse inte hade varken tid eller avsikt att flytta får just som när han tänkte hoppa in i bilen och åka till jobbet.
Sen, flera kvartar far jag in mot jobbet, med pulsen sakta på nedgång. Det var ju trotts allt mitt fel som inte hade uppsikt nog.
En någon längre stund senare sitter jag på ett planeringsmöte då dresscoden är något mer åt skjorta hållet än den smått svettiga tröja jag slängt på mig. Känner då en bekant lukt och börjar så smått leta med näsan var den kan komma ifrån.
Väl när det är dags för förmiddagskaffet märker jag att jag besitter en ordentlig mängd fårskit under skorna och även lite på byxorna sedan morgonens äventyr.
Nu kan jag skratta åt det och ursäktar mig för att gå och tvätta av det värsta. Och om sanningen ska fram så kanske kommunfolket mår bra av lite fårskit.
Kram på er!
