Det sprider sig en doft av nybakat i hela huset. Choklad cupcakes, med något smarrigt på toppen har jag tagit reda på genom att smyga ner i köket och inspektera källan till den väldoftande luften. Martina står böjd över datorn med ena fingret i munnen. – Kan du mosa bananer? Frågar hon. Jag lyder vadsomhelt nu när jag vet vad som komma skall.
Tidigare idag var vi inne och träffade Pelle, en barndomsvän till mig som har lämnat mysiga lilla Hudik för storstan och nu bara var hemma på snabb visit. Mellan tuggorna på KebabHouse så uppdaterade vi varandra om vad som hänt i våra liv. Vad jag förstod så trivdes han alldeles kalas i storstan men att det inte är en omöjlighet att han en dag kommer tillbaka till rötterna. Vilket jag tycker han gör helt rätt i. Allra helst när det gäller att skaffa barn, jag skulle inte vilja ha växt upp i storstan där det inte går att springa när benen vill eller tälta på gräsmattan när ett äventyr behövs. Jag är glad att jag är uppväxt på landet, att jag har haft nära till natur och djur. En speciell frihet som jag tror fattas de som uppväxt bland trånga hus och måste fråga om det ens är säkert att springa när benen vill.
Näe kanskä skulle ta å gå ut i dä dära fin’ väret!
