Koffeinet kittlar mina synapser till ett tillfredsställt tillstånd medan jag intalar mig att jag visst inte är beroende. Men må så vara tänker jag det är ju i alla fall inte heroin. Tänker en sekund till och inser att det är ju så man rättfärdigar ett beroende eller ett missbruk av alla slag. Följt av ”det är farligt att leva man dör av det” Eller ”man måste ju få leva lite också inte bara springa runt i joggingskorna och äta spenat”
Telefonen ringer, jag svarar, lyssnar, pratar och meddelar andra änden att jag jobbar på det, kaffet nu mera ljummet näst in till kallt. Ska jag hämta mig en kopp till? Väntar till lunchen tänker jag och finner mig två minuter senare på väg nedför trappen till kaffemaskinen. En dräng utklädd i kontorskläder, på de fötter där det brukar sitta gröna gummistövlar finns ett par lågskor i luftig modell.
Vant knappar jag in kombinationen på maskinens knappar av glas. En liten animation visar mig hur lång tid det är kvar innan jag kan ta mitt svarta hetvatten med malda bönor i. Jag tycker det tar för lång tid de där 15 sekunder det tar för kaffet att rinna ner i koppen. Minns jag inte hur lång tid det tar att få kaffepannan att koka på spisen? Jo visst gör jag det, men det är där hemma i klockans avslappnande tickande som jag kan njuta av att sitta och vänta på pannan att bli färdig. Här väntar det 15 blinkande mail jag ännu inte hunnit svara på och de ska minsann hinnas med innan lunch.
Koppen är klar och jag tar två steg i trappen upp tillbaka till mitt kontor, blir stoppad halvvägs då det är någon som behöver hjälp, jag sätter mig ned vid dennes skrivbord medan mitt kaffe i min kopp kallnar.
En reaktion på ”Kallkaffe!”
Lilla NorpanPublicerat den 12:10 e m - jun 18, 2012
Bra skrivet! 🙂 Inte lätt att vara koffeinberoende inte 🙂 Själv har jag klarat mig ifrån kaffe, eller rättare sagt aldrig riktigt lärt mig. Håller mig till spenat…jag menar örtte 😉 Däremot har jag ett tungt pågående missbruk när det gäller Försvarets hudsalva. Kan knappt gå 5 meter utan att ha en i handen 🙂