Ljugarbänken

Ljugarbänken

Kylan smyger sig in under mina tår. Det ska föreställa juni men jag fryser som om det vore höst redan. Jag sitter på en bänk med nött trä som är blekt av solen. Framför mig myllrar det av människor som gör sitt yttersta för att hinna med att vara ledig. ”Det är ju ändå lördag så vi måste ju passa på” hör jag den kvinna säga i folkmassan.
En liten flicka släpar på sitt mjukdjur, tror det är en kanin. Den är något stor för henne att bära då ena benet släpar i marken.
Det är vackert, saker vi bara bestämmer oss för att släpa med. Det kan vara en väska, ett instrument eller en något förstor kanin. Som om de där sakerna blir en förstärkning av oss själva. En slags spegelbild från insidan.
Idag ser min insida något frusen ut men jag gör mitt bästa för att värma det med ett leende.
Ett leende som växer då jag kommer att tänka på min mormor. Förr hade man i Hälsingland och kanske även på andra ställen i landet en Ljugarbänk som stod utanför bron. Eller trappan in till husen som det heter på svenska. På ljugarbänken kunna man sitta och prata lite om allt möjligt, en skvaller ventil.
Min mormor hade en sån, fast i skepnad av en hammock. En väl använd sådan. När jag svängde in på den lilla vägen upp emot min mormors hus var det mer en regel än ett undantag att jag fann henne sittandes i den slitna orangea hammocken med en kaffepanna redo att slåspå så fort det vankades främmat.
Välkommen i sommar hem till oss så ska vi ha både ljugarbänken och kaffepannan redo!