Höstmörkret var full regn och doften av fallna löv blandades med gatlyktornas kamp för att hålla grusvägen upp mot kyrkan upplyst. Jag kanske var tretton kanske tolv det spelar mindre roll. Jag var på väg till ”lokalen”, vi kallade den så, ungdomsgården som låg vägg i vägg med ålderdomshemmet. Där spenderade ungarna i Rogsta minst ett par kvällar i veckan. Det fanns fika att köpa för knappt några pengar alls. Vilket vi hade svårt att ta ansvar för, hur det än bar sig så fattades det alltid pengar i glassburken.
Just den här kvällen slog vi ihjäl tiden med att leka gatloppet, hämtat från TVn. Vi turades om att springa genom banan, tills det var hans tur. Jag stod sist och med lite för mycket kraft bakom knuffen jag skulle stoppa honom med for han in i matbordet med faslig fart. Rummet blev med ens tyst. Det enda som hördes var våra andetag, alla stirrade på högen med stolar och det omkullvälta bordet. Sen gick allt så snabbt. I från högen kom han rusande min bäste vän med raseri i blicken. Det var så länge sedan men jag minns smärtan lika klart som om jag nyss fick den. Inte själva knuffen utan att han var så arg på mig. Varför det var ju bara en lek?
Vi pratade aldrig mer om den gången. Dagen därpå var han samma vän som han alltid varit, nästan.
Då visste vi inte att vi bara hade ett år kvar som bästa vänner.
