Sitter på ett skumpande tåg och hoppas på att resan med detta tågbolag med två stora versaler ska ta mig ända hem helskinnad och gärna i tid. Jag reser, än en gång åt fel håll känns det som. Tröstar mig med att det är bara i vår som det kommer vara så här knöligt, bit för bit faller på plats i mitt livspussel. Förr seglade de ner en och en som höstlöv för att sedan hamna på fel plats, nu haglar de ner och lägger sig i vackra mönster. Jag kan ana vad motivet kommer att bli, leende sitter jag och bara ser på när allt bara ordnar sig. Det är en underbar känsla, en jag önskar er alla.
Dagdrömmar, de kommer allt oftare nu. Ögonen svider till då jag suttit och dagdrömt om blommor och ljusstakar, skrattar åt mig själv, måste finnas miljoner tillfällen då folk har sett mig stirra ut i luften som en skyltdocka. Jag bjuder på den, låt dom titta. Jag skäms inte för mig, det är bara onödigt. Med bröllopet från helgen friskt i minnet har jag en mys känsla i hela kroppen, planerar vidare.
På väg hem tidigare i dag satt jag och M och pratade så som vi ofta gör nu förtiden om vårt stundade bröllop. Allt från hur vi sak vika servetterna till om det kanske går att ställa borra efter vatten på en tomt vi pratat om att smälla upp ett hus. ”Vad kostar sånt?” ”Vet du, det finns ju såna där stormlyktor, du vet med en veke i mitten.” ”Ahh, sen ska vi inte ha så långa tal heller.” Allt blir till en gröt men vi tänker samma tankar. Och nickar instämmande innan vi byter hastigt ämne för kanske 20:e gången den senaste timmen. De knappa två timmarna som resan skulle ta var snabbt över, jag svängde förvånad av vägen medan jag utbrister, ”Är vi redan här?!”
Tiden rasar iväg när man trivs, och segar sig fram när sysselsättningen inte är lika fantastisk. Jag lever hellre i räserfart då isåfall.
