My Kodak mometns <3
För att hänga med på vad som kommer att hända måste ni få veta vad som tidigare hänt.
Allt började i våras då jag efter några nedklottrade mail äntligen fick hennes nummer. Blotta tanken på henne fick mitt blod att bubbla likt sockerdricka. Vanligtvis brukar man vid sådana här känslor prata om fjärilar i magen, i mitt fall var det örnar som rev och slet inuti mig. Att sitta still gick inte längre, rastlös och oförmögen att tänka på något annat än den lena rösten i andra änden av telefonen. Dagarna gick allt långsammare, minut för minut närmade jag mig ändå dagen med stort D. Den dagen vi bestämt möte i Örebro, jag skulle ta tåget dit, hur det gick kan du läsa mer om ”HÄR”
Det har gått 6 månader sedan den dagen och jag stod inför valet av en födelsedagspresent, den första, den som lägger ribban inför kommande presenter. Jag ville ge något som kom direkt ifrån hjärtat, mer en förmedlad känsla än en dyr pryls som skulle ligga i badrumsskåpet resten av evigheten. Vi hade tidigare pratat om en mindre gård, kanske något större, planerna låg redan utlagda inför framtiden. Redan från första dagen på perrongen visste jag att det var hon, ni vet så där som alla säger men man tror inte på sånt, det händer ju bara i romantiska komedier med ”love” i titeln. En klassisk klyscha har jag alltid hävdat, men så föll jag PLADASK som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Varje cell i mig måste vara i närheten av Martina. Jag vet att jag vill leva resten av mitt liv med henne så att stå i en guldsmedsaffär och kläcka ur mig att jag ville titta på förlovningringar kändes inte så läskigt för ens den äldre man lägger fram ringproverna under näsan på mig. Då kommer jag på att jag inte har en aning om vad det är för sorts ring hon vill ha. Han sitter mittemot mig med glasögonen nedhasad på näsryggen, han ser ut precis som en guldsmed bör göra, grått hår, tjocka glasögon, lätt krökt rygg och med knotiga händer formad efter allt pillande i arbetet. Låda på låda plockar han fram, med prydligt uppradade ringar nedstoppad i något mjukt filtmaterial. Det är då handsvetten börjar komma trots att jag är kall om händerna. Herregud vad ska jag göra nu? Och Priserna ligger på det dubbla än vad jag kan betala… Erfaren som han är ser han tack och lov min vånda och visar mig lådan med förlovningringarna och medger att de nyss visade var vanligtvis vigselringar. Är glad att jag kommer ha sällskap av Martina nästa gång det ska köpas ring. Att döma av hennes reaktion när hon fick den så dög den alldeles utmärkt.
Så till sommaren kommer det dukas till bröllop i Rogsta med fulla fat och blommor och blad från golv till tak. För att citera min gode vän Brun ”Om man som par klarar av att planera ett helt bröllop och sedan säga ja till varandra i kyrkan, ja då klara man vad som helst sen!”
Hur kalaset kommer att bli? Den som lever får se…
