Beundrar småbarnspappans oändliga tålamod bär hans treåriga son frågar om allt som far förbi utanför tågfönstret.
– Titta, upprepar den lille gossen för kanske tvåhundrade gången. – Ah titta svarar pappan med det oändliga tålamodet, granar, kan du säga granar?
Pojken mumlar något bakom den ljusblå nappen, bra precis berömmer pappan.
Undrar om ja själv kommer välsignas med samma tålamod eller om jag kommer överväga att kasta ut ungen genom fönstret för att sedan kraschlanda bland alla ”gjanaj”. Men så är det väl alltid, att man tycker alla andras barn är jobbigare än sina egna. Det kallas för känslor har jag hört.
Bröllops funderingar igen: i bilen på väg till tåget gjorde vi en grov kalkyl på vad hela kalaset skulle kunna kosta, landande förvånansvärt lågt på dryga 50k. Men antar att vi missat något stort som kommer spräcka vår budget. Ser dock att det inte är omöjligt då jag skrapat ihop liknande summor på egenhand, nu när vi är två bör det vara hälften så tungt.
Det är alltid tillfredsställande att ha mål uppradat inom rimligt räckhåll. Känner att allt har blivit lättare & motivationen kom tillbaka som efterlängtad kram.
Småbarnspappan klär den sprattlande pojken varsamt men bestämt, snart sitter den lilla bävernylonsoverallen på och han ser med ens ut som en liten bumbibjörn. Med pojken under armen och väskan i den andra försvinner de in i folkmassan när vi kliver av tåget. Jag siktar in mig på nästa tåg, letar reda på perrongen, fryser i novemberkvällen, minuter långa som timmar, halva resan avklarad, försenat tåg -.-
Tråkigt nog är detta inte en överraskning, SJ har lyckats igen. Med risk för att låta som en outbildad gnällig ”Svensson” låter jag bli att gnälla högljutt. Stämmer istället in i kören av suckar som hörs runt omkring. Typiskt, pust & stön. Är det lika kasst med tågtrafiken i andra länder? Inbillar mig att det funkar bättre i Asien. Där har de ingen aning om vad ”signal fel” eller ”tåg möte” är för något.
Muttrar vidare men de ska ni slippa höra…
L8r!
