Den kan ha sett ut ungefär så här
För ungefär mindre än längesen försökte jag tälja mig en barkbåt. Den skulle ha två master med gammal gul tapet som segel. En tapet som blivit över från sjuttiotalet då man senast bestämde sig för att renovera den lilla fäbostugan intill spjutnäsfjärden. Jag hade ena foten i vattnet medan hakan vilade på det andra knät. Tungspetsen gick från ena mungipan till den andra när jag under full koncentration karvade fram formen av ett skrov. Det var en av de där somrarna som kändes oändliga. När medvetandet inte sträckte sig längre än till nästa vecka och glass var lycka i fysisk form. Jag älskar fortfarande glass men har fått en ovana att planera sönder mina somrar.
Längre bort skrotade mor med något kanske var det grillen som skulle göras i ordning inför middagen. Knotten i luften badade i sommarljuset, det var fortfarande varmt trots att det började bli kväll. En bit ut i vattnet närmare mitten av fjärden hade de blå små vågorna bytts ut till flytande guld, bländande och verkade alldeles magiskt för en snorig liten gosse. Nu var det bara fören kvar, den här båten skulle bli något alldeles extra, osäker på om jag ens skulle sjösätta den. Kanske skulle jag ta med den hem istället, ha den i fönstret som prydnad. Hålen för masterna krävde åter igen en vandring för tungan igenom ansiktet, men sen satt de där, två stycken prydliga master av vass.
Aktern var lite väl klumpig, det ska ju vara en riktig snabb seglare, nog bäst att jag tar bort lite mer där. En liten mört simmar under mina fötter och vidare under bryggan, min blick följer den för ett litet ögonblick. Ett hastigt andetag inåt, jag ser ner på mitt finger som pulserar och ger min lilla pojkhand en helt ny färg. Tappar kniven ner i vattnet gissar att en del av mitt finger ligger där också, skriker i panik på mor så där som pojkar gör när deras förstånd inte räcker längre. Nu gjorde det ont, riktigt ont. Sprang över de vassa små pinnarna som blir när man röjer småbuskar, med mina små bara sommarfötter. Kände inte ens när de stack mig under fötterna, det var bara mor som kunde hjälpa mig ur det här.
Lite senare utanför paniken var det dags att åka in till hälsocentralen och plåstra om den lite bättre. Så här i efterhand är det bra att ha en sjuksköterska till mor som kan lappa ihop en på plats då det behövs. Jag mins att jag lekt polis eller något dyl. innan, hur som var jag i alla fall beväpnad med en liten pistol i plast. Tyckte nog det var en smula genant då jag var nog rätt gammal för plastpistoler, men släppte det fort då den snälla sjuksyster som plåstrade om mig spelade med -Oj du var visst beväpnad, bäst att jag passar mig.
Det finns fortfarande spår från min barkbåt på toppen av mitt vänstra pekfinger. Ett spår jag kommer bära med mig livet ut. Om jag inte av en händelse av ett nytt barkbåtsbygge skulle skära av mig hela fingret då förståss 😉
