Swwwooooch så var jag på resa igen, trivs. Men pirr i magen och bus i håret sitter jag återigen på ett tåg med verkligheten virvlade utanför fönstret. Att åka tåg är ett speciellt tillstånd. Man åker med flera hundra andra människor som också ska samsas om utrymmet. De flesta av oss väntar snällt på att få kliva av, trots att deras innersta önskan är att få klättra upp på hatthyllan och sova lite, alla sitter kvar. En småbarns mamma är ute i gången och övningsgår med sitt lilla barn, den lilla hud klumpen möts av leenden från alla dom går förbi. Ser hus flimra förbi, funderar vilka som bor där. Kanske ska de snart äta mat då ungarna kommer hem från skolan. Pannkaka verkar det som, med mycket sylt och grädde. Pappan kastar pannkakorna från spisen i en hög båge innan de landar nästan på tallrikarna på bordet. Tjut och applåder fyller köket, mamman försöker se irriterad ut men misslyckas då en pannkaka landar i hennes knä. Alla brister ut i gapskratt helt ovetande att jag just hittade på dom. Tåget stannar till vid perrongen i Enköping. På en bänk utanför sitter en äldre man i keps gissar på närmare åttio. Ser ut som om han väntar på någon men han reser sig inte när tågen stannar. När vi återigen börjar rulla vidare sitter han fortfarande kvar. Verkar inte vara någon av de som kom med tåget som han väntar på. Han försvinner ur synfältet, kanske fantiserade jag i hop honom med, det är en hemlis. Hoppas bara att han inte väntade i onödan. Eller så kanske han bara satt där på bänken och tittade på folk i stället för att sitta hemma och titta på tvn. Jag hade gjort samma sak, blir jag lika gammal som han ska jag göra så mycket jag orkar. Jag vägrar bli en hemma sittande grönsak då kan jag lika gärna låta bli att bli så gammal. Känner pirret i magen växa sig större nu när det närmar sig, inte långt kvar nu. Det kanske är läge för en glass i sommarvärmen när jag kommer fram. Sånt är ju alltid trevligt.
