Natten har nästan helt slukat dagen när jag återvänder från halvdvalan, närmare sömn än så kommer jag inte när jag åker tåg. Delar kupén med människor som är så upptagna med att strunta i varandra att det blir löjligt. Med öronen fulla av pop-proppar som spelar på max tittar de ut igenom fönstret och önskar ingen annat än redan vara framme.
Själv önskar jag inget annat än att vara tillbaka där jag började min resa. Helgen har varit så där underbar att man har kunnat ta på den. Magisk, gnistrande, med inslag av gapskratt och mustigt mörker. Jag står vid kantet till en början, en början på något nytt. Spännande tänker jag och kastar mig ut. Faller inte utan flyger, högre och högre tills allt annat verkar så smått, vackert här uppe. Det känns som om jag snart spricker, full av allt möjligt, lycklig… Spänd över vad som kommer att visa sig i framtiden. Har ju ingen aning om hur den kommer se ut men jag ser fram emot den. Myser i nuet, ler åt igår drömmer om morgondagen. Ni vet hur det känns när man får sockerdricka i foten, så känns det i hela själen. Bubblar och pyser, fnittrar och myser. Det är ett gladare jag som återvänder till Stockholm för att återigen fajtas med IT problem. Denna gång utrustad med ett stort leende och ett allt ordnar sig. Har i helgen samlat på mig fler ”kodak moment”. Spar dom på en säker plats där jag kan minnas dom i hemlighet. Drömma mig tillbaka och för en kort sekund återvända, tillbaka till just då. Utanför fönstret blixtrar pendeltågstationer förbi, det närmar sig avstigning. Packar ner mina saker tar ett djupt andetag, tänker på avståndet mellan vagn och plattform när jag stiger av och håller andan, dyker och simmar vidare.
2 reaktioner på ”Sockerdricka”
ChristianPublicerat den 5:23 e m - maj 30, 2011
Fantastisk! Sån här läsning gör mig glad. Du är grym på att med text förklara en situation eller känsla Wiktor. Skönt att du tänkte på avståndet mellan vagn och plattform innan du steg av.
WiktorPublicerat den 5:53 e m - maj 30, 2011
Tackar ödmjukast för komplimangen, det är ju tackvare vänner som dig som jag vågat. Kan tänka mig att det är ungefär så här det känns när du skriver musik. Som att klä av sig naken på T-centralen. Med ens står jag där, naken och ensam med strålkastaren bländande i ögonen och har inget att skylla på när det blev som det blev och inte som jag tänkte. Där står jag, obarmhärtigt iakttagen i min nakenhet, då.. Då är det underbart att mötas av jubel och inte hånskratt, applåder och inte buurop. Ska erkänna att jag inte hade en tanke på att det jag skrev skulle bli läst av så många, men är väldigt glad över att det blev så.