Vaknar till lite halvt av att solen träffar mig i ansiktet igenom fönstret, där utanför leker syrenen i den varma gryningen vackert tänker jag och somnar om. Nästa ljud jag hör är ett välbekant smatter av tassar som snabbt rör sig över golvet för att sedan för en sekund tystna. Exakt just precis i det ögonblicket är jag klarvaken, ett ögonblick där jag hinner le och tänka godmorgon innan ögonvrån fylls av något lurvigt som sedan dimper ner på mig och jag blir ”varsamt” väckt med tassar/tunga/buffande och skuffande och något som säkert skulle kunna kallas sång i hundvärlden. Att ett sådant djur som hunden kallas för människans bästa vän är ju inte så konstigt. Jamenar dom blir minst lika glada av att se dig efter 2 dagar som efter en kvart. Sånt smittar av sig, den energifyllda otåligheten, glädjen, spring i benen, pälsen (ah den är ju överallt ;O ) Så fort jag ser en hund så ler jag, blir genast en liten pojke igen som springer med en pinne i handen hemma på gården med vår gamla hund Tina. En hund som kunde konsten att låtsas som ingenting så fort man pratade om henne. ”Jag tror att Tina ätit upp min macka!!” Hon svarade varje gång på liknande frågor med att ignorerade titta ut igenom fönstret. Hade hon kunnat vissla är jag bombsäker på att hon gjort det. En hund som spelade fotboll, hoppade som en gasell och just det skämdes lika bra som en diva. Jag har svårt att tänka mig mitt hem utan en fyrbent lurvig sak som kommer smattrande över golvet precis innan väckarklockan ringer. Måste nämna att jag alltid velat ha en Sankt Bernad, ska det vara så ska det vara ordentligt eller hur? Hur vida jag skaffar mig en hund till eller inte beror lite på vart jag lägger min dörr matta. Men det lutar åt ett gult hus med vita knutar, dubbelgarage och flaggstång! Bara att ramla in om du är sugen på nybakat, saft och kramar. Välkommen!
