Ni liksom jag som har spelat denna bana fler ggr än vad som är nyttigt skulle säkert fixa den i sömnen
När jag var liten fick man blåsa i TV-spelen för att de skulle fungera. Men ett stadigt grepp om mjukisbrallorna tog jag i för allt vad mina små lungor orkade med, fyllde säkert den ljusgrå kassetten med minst lika mycket saliv men det fungerade. Barn i dag vet inte hur det är att spela utan möjligheten att spara sina framgångar i den digitala världen. Paniken som bryter ut när strömmen går och allt man fram tills dess lyckats med försvinner i en svart ruta. Idag så spelar man på lite mildare villkor, men å andra sidan så tar det längre tid att spela. När jag var liten (och nu låter det som om jag är gammal igen). Tog spelen inte mer än ett par timmar att knöla sig igenom, idag 10-tals timmar. Men de två timmarna man satt och spelade kändes som en hel förmiddag, sen fanns det ju inte tid till att spela mer. Då var det ju dags att börja arbeta på kojan eller krypa runt i skogen för att inte tala om alla gånger jag och min kompis Pär badade i varenda lerdike vi hittade. En gång fastnade hans stövel i leran och han gick hem i strumporna en solig dag i början av maj. Inte jätte poppis tyckte nog hans mor men vad spelar det för roll? Vissa äventyr måste bara upplevas på väldigt nära håll. Hur testar man annars sina nya stövlar? I det lerigaste diket som går att hitta såklart!
Pär min då närmaste granne och hittills den enda jag (och det är jag glad över) stuckit med en kniv i huvudet. Nej jag är ingen gangster som går runt och knivhugger folk i huvudet. Allt var en olycka när två killar sitter och fjantar sig i en soffa. Jag kommer på den briljanta iden att visa honom min nya kniv som jag precis fått i födelsedagspresent. Vänder mig om och håller fram kniven medan Pär böjer sig framåt. Inte fort som tur var men tillräckligt så pass att en strimma blod rann ner i spåret av hans mittbena. Även detta var inte det bästa vi hittat på tyckte hans mor och sa att det var dags för mig att gå hem. Skit skraj över att aldrig mer få leka med Pär sprang jag gråtande hem. Allt förlåtet då det kom fram hur det gått till, har inte sedan den dagen inte stuckit kniven i något mer än korv och limpor.
