Pffft :S
Jag lägger telefonen en meter ifrån sängen för att tvinga mig upp nästa morgon… RRRIIIIIIINGG!!! Men järnhjälmen hårt skruvad runt kraniet jämrar jag mig ynkligt manligt som vi gör när något inte är helt 100. Migrän bläh, hatar det! Allt blir dubbelt så jobbigt, bara sån sak som att böja sig fram och knyta skorna känns som en 3 ronders mot Tyson. Illamående och så där duktigt små sur lyckas jag ändå släpa mig ner igenom trapphuset. Morgonljuset slår mig hårt på käften medan ljudet av den tjocka morgontrafiken får middagen från igår att vilja upp igen. Ynkligt gnyr jag lite för mig själv och hoppas i hemlighet att något ska höra mig, tycka synd om mig. Halvspringer över gatan och går mot tågstationen, sen som vanligt vad annars. Trappan ner mot perrongen, luften lite svalare här nere. En känsla av lättnad kommer krypande, du vet som det känns att hoppa i en ljummen sjö en sommarkväll och skölja bort allt damm som du samlat på dig en het sommar dag i tex en traktor. Migräntabletter är bra skit tänker jag och uppmärksammar avståndet mellan tåg och plattform när jag stigen av. Ytterligare 7 minuter av solig morgon promenad återstår, denna del med bara en molande smärta som snart känns som en avlägsen mardröm. Drar passerkortet in till kontoret redo att (med lite flyt) kasta mig in i ännu en dag i IT världen.
