Vi kommer till kalaset redan klockan 19:00, trötta efter en hel dags repande gör vi allt vi kan för att hålla god min. Det krävs att man tänker en eller två gånger innan man öppnar munnen när man är så pass många i ett band som vi är. Men lika fort som sura miner och pikar sprider sig även leenden och skratt. Vilket är nog en av hemligheterna till att vi kunnat hålla ihop som band i 10år. Vi började kvällen med att grilla och ägna oss åt sedvanligt kallprat, en färdighet som jag skaffat mig igenom åren runt om på spelningar i Sverige. Jag drar den vanliga storyn att jag kommer från Hälsingland, spelar i Scaramanga, tar det som en komplimang så fort någon frågar om jag pluggar musik. Vilket måste betyda att jag har blivit fruktansvärt bra på att mörka när jag spelar fel eller tappar bort mig. Elin i bandet fyller 25 idag så självklart skulle här spelas i garaget. På en yta av ungefär 20 m² klämde vi in alla sju Scaramangianer och bjöd på ett fyrverkeri av musik och dans. Till en början var det så där härligt skitigt både ur ljud och musik synpunkt, men efter ett par låtar hade vi hittat varandra i kaoset av toner och den högljudda publiken. När jag står där, uppe på scenen eller som i detta fallet i ett hörn i ett trångt garage, så tappar jag bort tiden. Allt runt mig blir till ett enda suddigt moln, det är bara jag mina vänner och musiken som finns just då. Och vi finns bara till för publiken, det är just det som jag tycker skiljer de bra livebanden från dom mindre bra. Konsten att kunna skicka ut energi ut från scenen. Jag kanske frös innan men nu tre låtar in i gigget så är det så varmt att jag måste ta av mig skjortan. Fjärde låten, den är nu dags för ”dansskolan” en klassiker som ni som sett oss live vet vad det är för något. Här händer det, från och med nu så kommer alla att vara mycket mer med under spelningen. Det handlar helt enkelt om en kontakt man får emellan sig och publiken när de härmar våra rörelser. Sen att de nu kan dansstegen så under alla våra låtar underlättar ju dansandet ännu mer. När kläderna är så där gött kladdiga mot kroppen och rösten nästan helt bortskriken så är det dags för sista röjlåten. Jag tar och svingar huvudet så fort jag kan nu, det är redan bortom all kontroll jag kan inte sluta dansa, musiken måste bara komma ut ur kroppen på ngt sätt.
Med vetskapen om en kommande träningsvärk som är standard efter varje spelning så kommer jag nu somna nöjd som en nyäten bebis. Det har varit en hel kalas bra dag idag! Tacka alla ni som delade den med mig.
