Jag borde egentligen rätta mig i ledet och gå på trottoaren som alla andra grådammiga människor.Men jag finner det svårt då mina ben vill sparka brädan allt snabbare medan jag har vårvinden i håret och asfalten under fötterna.Bilarna åker läskigt nära med jag gillar att ha adrenalinet i blodet. Det är skönt att känna att man lever brukar jag svara dom som tycker jag beter mig som en galning. Jag är inte en sån person som sitter stilla och virkar medan jag väntar på att kaffet ska bli klart.Eller funderar över hur jobbigt det skulle vara om jag kör omkull. Jag kan inte leva mitt liv ordentligt om jag hela tiden ska oroa mig för vad som skulle kunna hända. Som tex att köra om kull, eller få parkeringsböter, tappa brallorna på väg till bussen, stå på scen med gylfen öppen, snyta sig i farmor gardiner, hicka på Nobel middagen, kräkas på första dejten,
Säga helt fel sak.. Skriva dumheter på bloggen… Tänker nog inte så mycket alls på vad andra ska tycka och tänka om mig vilket kan vara båda bra och skit dåligt. Ni som känner mig vet ju redan vilken härlig och otroligt trevlig kille jag är. Som nog är en aningen för självgod för mitt eget bästa. Men det kan bara inte hjälpas, jag är inte sämre än så här 😉 Med stor nyfikenhet och med ett litet barns förväntan försöker jag se framåt. Vad som komma skall har jag inte en aning om. Vet bara att det kommer bli spännande att få veta. Fram tills dess får jag väl sparka på allt vad jag kan…
/Kram på er
