Funtar på att krypa ner i en biostol och bara låta mig svepas iväg av någon halvlarvig film med bara popcron som sällskap. Låter kanske tragiskt i dina öron men jag har inga problem med att gå på bio ensam. Det som kan vara lite jobbigt är om jag av en händelse ser en dålig film och slocknar så är det ingen som väcker mig. Jag får helt enkelt lägga min tilltro till maskinsten att jag får en liten puff ifall jag somnar. Skulle det vara så att jag slårihjäl ett par timmar och samtidigt trivs med det är det ju bara fint. Kan hända att jag tar mig en promenad, en sån där som kan sluta vart som helst. En promenad i tankarnas fart, kanske med musik i öronen det har jag inte bestämt mig för än. När mina fötter slutat att gå sitter jag kanske vid ett bord på ett café och tittar på de människor som går förbi…
Snart står jag där med den välbekanta känslan i magen, publiken nedanför scenen fyller luften med ett tjockt mummel. Intalar mig själv att jag inte är nervös, har ju gjort det här hur många ggr som helst. Vi står i en ring, håller fram händerna och likt ett fotbollslag som peppar inför en match skriker vi högt Åååh RYSSLAND!! En ritual vi ägnat oss åt i snart 10år. Underlig ja men den funkar bra. Brun, Hati, Raab, Elin, Isak, går ut en efter en sen jag och sist Britta. Nu står vi alla där på scenen och spelar av ren reflex, där precis då är vi ett. En bubblande kittel som kokaröver i en dansande explosion. Mcknuttar som tanter, dagisbarn som kostymsnubbar ingen kan stå still. Var enda en har ett svettigt leende i ansiktet medan de dansar.
Nypåstigna Söderhamn! Hör jag konduktören säga.
I ett dunkelt rum, i ett varmt Stockholm försöker jag varva ner så pass mycket att jag ska kunna somna så småningom. Fast i en flängarunthitochdit tillvaro börjar jag domna bort rent själsligt. Det ska bli så otroligt skönt när allt lugnar ner sig lite. Och jag får till bringa min tid lite mer som jag vill, med vem jag vill. Fram tills dess får jag fortsätta att fantisera ihop platser dit jag kan för några sekunder pusta ut emellan telefonsamtal och skruvande på trasig burkar. Jag skulle till exempel vakna i ett ljust hotellrum utvilad och på strålande humör. Solen skulle precis vara på väg upp över hustaken medan jag sätter mig upp och funderar på vad jag skulle kunna hitta på just idag. Frukosten överträffar självklart mina vildaste fantasier med choklad fontän och lemurer som serverar kaffe iklädda små röda hattar med en guldtofs. De roar mig att se två äldre tanter besvärat se på när lemurerna vant serverar deras latte. Jag får en plats längs med ena väggen med fönster ut mot det glittrande havet. Solen kastar ett guldbälte över vattnet så att det bildas en väg mot horisonten. Jag sitter stilla och tittar på stället där himmel och guldblänkande hav möts.
Sen sparkar jag till tv-kontrollen från soffan så den smäller i golvet God natt.
Mumlande laddar jag ännu en skiva i brödrosten, kan så vara. Det surrar från en ensam fluga någonstans i rummet. Jag bryr mig inte om att leta efter den, det kommer ju bara in fler så fort jag öppnar dörren. Smörkniven raspar mot den nu krispiga brödytan, hummar för mig själv när jag tuggar i mig marmeladen och Västgöta kloster ost. En pappa ost tänker jag för en kort sekund innan mitt intresse fastnar på datorn och morgonens nyheter. Jaha vad har hänt idag då? Erländer erlände och åter erlände, nej förlåt mig Erlander ska det visst vara. Ett skämt som inte är så speciellt roligt längre då man idag inte vet vem Erlander är, trotts det sitter det hårt fastklistrat bakom pannbenet på mig. Men gissar ni på en gammal politiker så träffar ni rätt, statsminister till och med. Jag hinner knappt skumma igenom det mest intressantaste innan jag får brott ut igenom dörren. Men rostmackan nedknölad till en klump i halsen trampar jag så hårt jag kan för att tjäna in några minuter. Jag är förhållandevis ensam på cykelbanorna sånär som på några gatusopatre som tappert stigit upp långt innan alla andra för att hålla staden ren och fin. Någon måste ju ge de där killarna lite uppskattning tänker jag och hejar högt och glatt istället för att först stanna och berömma mannen men en massa ”oh vad ni är bra” som jag först tänkte. Morgon trafiken hinner ikapp mig lagom till jag flåsande låser cykeln vid jobbet. Svettig och så långt ifrån den frasande rostisen man kan komma. I kväll ska jag gå och lägga mig tidigare lovar jag mig själv dyrt och heligt.
Men nu sitter jag ju här kvart över för mycket och skäms…
Det började för några månader sen, det lilla pirret. Spännande och helt oskyldigt låg det där i maggropen och gjorde sig bara påmind på dagen när det var som soligast. Men ju mer jag tänkte på det där lilla pirret, kände efter vad det var egentligen som pirrade kunde jag tillslut inte tänka på något annat. Det lilla fröet som busade i magen på mig spred sig lika snabbt som snön smälter under varma vårdagar tills den sprakade som sockerdricka i hela kroppen. Jag fick svårt att sitta still, började äta mindre, tänkte inte så mycket mer längre utan bara kände efter. Sus i öronen och en fånigt flin fastklistrat över ansiktet gled jag igenom dagarna på topphumör. Jag började svara i telefonen med en lenare röst. Någon stans inom mig började hoppet sakta växa fram, sakta knappt märkbart med det fanns där. Började skriva SMS snabbare och oftare i samma takt som det fåniga flinet blev bredare i ansiktet. Människor i min närhet började besvara mitt leende med frågor och minst lika stora leenden. Jag kunde prata i timmar mest om allt möjligt, allt för att undersöka om vi två kunde bli ett oss. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att inte falla som en pannkaka som missat stekpannan rätt ner i furugolvet. Sen kom den dagen jag så självsäkert sett fram emot i flera veckor. Längtat och fantiserat om men ändå inte vågat hoppas på att den skulle hända. Med sockerdricka i hela kroppen, hjärnan full av fluff och det enda ljud som jag kunde få fram var flickaktiga fnitter kliver jag på tåget som ska ta mig till dig. Som ett kvitto på att du finns på riktigt och inte något jag fantiserat ihop. Jag ringer dig redan efter 5 minuter på tåget fast jag vet att jag inte borde. Vill ju inte verka för framfusig och desperat, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Telefonen brann i mina händer, jag samlade alla mina krafter för att inte trycka på snabbuppringningen, sen slog jag numret. Innan jag hunnit med att fatta vad jag precis gjort svarar din lena röst i andra ändan. – Hallå?…
– Eeeh.. Hej det är jag, har precis klivit på tåget. (Fuck tänker jag klart du vet det. Jag har ju tjatat om tiden redan sedan igår.) Men du svarar glatt med ett ”jaha” Jag erkänner att jag är skit nervös, fast jag inte borde. Jag vill ju inte att du ska märka det, ändå hör ´jag mig själv säga. -ghaa vad nervös jag är, men det ska bli så skönt att träffa dig. Du erkänner till min stora lättnad att du också är nervös. Tåget bromsar in och jag tar ett litet skutt ner på perrongen. Tänker att detta kan gå hur som helst, tittar åt höger, åt vänster och går sedan däråt.
Hela världen stannar, sånt här händer ju bara på film tänker jag. Du kommer emot mig med ett stort varm leende och jag faller. Rätt ner i furugolvet ”PLASK” som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Från och med den stunden har sockerdrickan i min kropp stannat kvar. Bildat en varm underbar känsla i bröstet, ett hopp och en längtat till framtiden har tänts. Jag vågar nu drömma om att förverkliga mina drömmar. Drömmar där du och jag är ett vi.
Älskar dig Martina <3
Ibland kan jag komma på mig själv sitta och fantisera, mest om allt möjligt. Alldeles nyss var jag på besök i ett hus som skulle kunna vara mitt eget en dag. Det fanns torkade brödkanter på köksbordet och en halvt urdrucken kaffekopp som hade lämnat två bruna ringar på den uppslagna tidningen. Där kunde man läsa om det som hänt i världen just då, jag lät den ligga där. På andra sidan bordet låg det en klädhög på den slitna kökssoffan, ingen hade ännu hunnit ta reda på den. Tydligen fanns det annat som var mer brådskande. Varmt var det i det hemtrevliga köket, den enda som hördes var surret av en fluga som desperat skallade köksfönstret i hopp om att ta sig ut i friheten. Långt bort utanför kunde man höra en ensam traktor sega sig fram över åkrarna, ett stillsamt arbete som lämnar plats åt tankarna. Med inte mycket mer i kalendern än halva måsten längre fram sätter jag mig ner på trappan utanför ytterdörren och suckar nöjt för mig själv. Kanske blir det så att jag en dag bor här, det får framtiden visa. Fram tills jag finner mig själv sitta i det där köket med klädhögen på kökssoffan ska jag bara njuta. Idag på en cykel i morgon på… en häst kanske.. eller en segelbåt. Vill du följa med?
Har lyssnat på Mark Levengoods sommarprogram känner mig nu både lite gladare och lite snällare än innan. Jag satt ensam på jobbet och skrattade flera gånger för mig själv. Han berättar med en värme och en humor som gör att man kan inte annat än att tycka om honom. Jag hade turen att träffa Mark en kort stund under inspelningen av en deltävling i melodifestivalen 2004 i Sundsvall. Han kom och satte sig vid oss och småpratade lite under den tid det tar att dricka upp en kopp kaffe ur en pappmugg och stoppa i sig en torr kanelbulle. Nu känner jag ju inte Mark men jag inbillar mig att han tror det bästa om alla tills motsatsen är bevisad. Till skillnad från en del av mina bekanta som fungerar tvärt om, tråkigt kan jag tycka men så fungerar vissa. Men skulle inte det vara trevligare med lite mindre misstänksamhet, ”Jag litar inte på dig” och fördomar i allmänhet. Det låter hur slitet som helst, och jag kan bara gå till mig själv för att konstatera att det är väldigt svårt att ändra på något sådant, men det går! Den som påstår sig vara helt fri från fördomar ljuger antagligen. Fördomar är ju en överlevnadstaktik för att förutse faror i omgivningen. För den sakens skull tycker jag inte att det är ok att tro att man ska bli påhoppad bara för att man möter ett gäng med högljudda killar en sen natt. Trotts det så händer ju faktiskt sånt skit dagligen, så det är kanske inte så konstigt att hjärtat slår lite fortare när jag hör steg av dom bakom mig när jag går hem i mörkret. Jag önskar att jag slutar fantisera ihop en massa blodiga hemskheter en dag, det gäller väl bara att öva mig. Jag kommer ju från den lilla hamnstaden Hudiksvall, där ifrån kommer ju den numer välkända teatergruppen Glada Hudik teatern. Dessa underbara människor har lärt oss alla att se varandra genom andra ögon. Leva i nuet, det går inte att göra bort sig, det är ok att vara annorlunda och att fördomar går faktiskt att övervinna! Från att ha setts som mindre värda och undangömda på olika institutioner har de nu gjort stor succé från Hudiksvall till New York och är nu de största marknadsförarna av Hudiksvall. Jag tycker det är nyttigt att fundera en stund över om det jag tror mig veta är något jag vet egentligen eller om det bara är vad jag tror. Är det något jag hört någon annan säga eller har jag tagit faktiskt reda på det själv. Övar mig på att respektera och tycka om de i min omgivning, det tror jag man aldrig kan bli för bra på, och ett vänligt leende eller ett uppmuntrande ord sprider sig. Fick tex. igår beröm på omvägar, vilket värmer kanske ännu mer än om jag fått det rätt i ansiktet. Det är så lätt att bara tänka vassa armbågar, karriär och lön att de vänliga orden försvinner mellan stress och avundsjuka. Låt oss öva oss på att skämmas lite mindre, älska lite mer och strunta ifall grannens gräs är grönare det måste ju ändå klippas hur grönt det än är, njut istället över utsikten av grannens fina gräsmatta 😉
Det är varmt och bara det tappraste är uppe i snorottan med cykelhjälmar och kortbyxor. Fast beslutsamma att vara lite mer hurtig än vanligt så gör de samma sak som jag, pustar och grymtar sig upp för alla de branta backarna. Inte förens nu har jag förstått hur backigt det är i Stockholm. Det är ju massa broar tunnlar som går över och under varann i en enda spagettiröra. Överallt är det alltid något som man håller på att bygga, vägar, fula hus, små lekplatser och så gräver man gropar med stora maskiner. Jag glider in på jobbet med morgon solen fortfarande värmande i nacken och i tid dessutom, en hel kvart. Kontoret hade ekat om det inte var för den mörkblå heltäckningsmatta som ligger på golvet. Det underlättar för folk att smyga sig på, läskigt… Har flera gånger fångat upp hjärtat då det hoppat ur bröstet på mig då någon knackat mig på axeln när jag sitter med djupa veck i pannan grunnande på något kryptiskt mail eller liknande. När jag tittar ut igenom fönstret skrattar sommarvärmen mig i rakt i ansiktet och jag känner mig ens som Sprint – Öskars Hugo. Fast i en enorm bur med glas väggar bara för att reta mig. Sörplar vidare på mitt kaffe och drömmer mig tillbaka till mina två underbara semesterveckor. Då det inte fans felmeddelande och låsta konton, trasig datorer eller borttappade filer. Tar nog en omväg hem bara för att få andas lite grann…
Sitter åter igen på ett tåg med bara mig själv som ressällskap, tittar ut igenom fönstret. Hästgårdar far förbi, sådana som kostar massor bara för att man smällt upp ett ”stall” intill en något större gräsmatta. Jag har nu fyra veckor framför mig i nätverksdjungeln, något som jag tror klara av nu efter tre månader av jonglerande med De lilla kunskaper jag hittills skaffat mig. Känner mig dock halv, som om en större del av mig kysste mig hejdå på perrongen innan hon återvände till Örebro. Men tröstar mig med minnen från en tvåveckors lång och solig semester full av vackra minnen. Vissa av dom kommer nog följa med mig hela livet. Måndag i morgon, en tatagialltdag. Dagar som jag behöver då och då, det ska prasslas med papper funderas och inkasseras allt för att återfå lite ordning igen efter allt semester slappande. Öskar er alla en trevlig start på veckan med en glimt från semestern kram på er!
AC reglaget är ställt på blått, så kallt det bara går. Bilen rullar genom sommar idyllen som en svart blänkande utter på jakt efter något att äta. Glass får det bli idag, så som igår och dagen innan det. Typisk semester föda tänker jag och äter vidare. Har ni vägarna förbi Nora kan jag varmt rekommendera Noraglassen. Den smakar så som glass ska smaka. Ni vet hur glassen blir när man rör om den så den blir som mjukglass ungefär. Precis så smarrig är den. Och flickan i luckan kommer ösa på mer glass än du kan hoppas på. Vi är på väg till Kätty för att mysa vidare, med lite skönt häng på altanen och fika i skuggan av en traktor på slåtter ängen. Faller lusten på går vi nog ner och badar med vovvarna innan det är dags för mat. Semestermyser vidare kram på er.
