Skumpar på ett säte som näst intill växt fast i baken på mig. I timmar har jag nu suttit och nött på mina jeans. Med den syrefattiga luften i mina näsborrar gissar jag att på var enda säte i detta tåg sitter det andra rumpor och skumpar. Jag har ingen aning om vart de andra är på väg men själv sitter jag och stortrivs trotts träsmak och domnade ben. Jag är på väg ner till min Martina för att sedan åka mot götet i morgon på bröllopsfestligheter. Jag tycker om bröllop, alla är på så bra humör, iallafall så ser det så ut. Det är ingen som tänker på annat än soliga morgondagar och lyckliga stunder med mindre pafymdoftande bäbisblöjor. Många skrattar med sina vänner andra skrattar åt sina vänner en del skäms dagen efter andra minns knappt någonting alls. Jag har fortfarande en del små måsten kvar innan jag kan koppla av ordentligt och få helg. Men efter att jag skrynklat färdigt min näsa mot datorskärmen och gnuggat mina svidande ögon, då ska jag äntligen pusta ut och bara tänka på soliga morgondagar och mindre parfymdoftande bäbisblöjor.
Min fyrkantiga ögon svider när jag än en gång trycker näsan mot datorskärmen i hopp om att jag ska lära mig något matnyttigt. Känner att jag suttit för länge då mina ben domnar bort, ett tag funderade jag på om de ramlat av. Kontrollerar att sådant inte är fallet och suckar djupt ut i det tomma rummet. Mitt tangentbord ger upp och faller bokstavligen i bitar, nog dags att beställa ett nytt tänker jag och tittar ner på en av knapparna i min handflata. Tar och letar reda på något att ha på fötterna istället och promenerar 5m in till mor & far. Kanske står det en panna på spisen, hoppas det.
Sockerdricka i bröstet
Lycka ett flyktigt tillstånd
Hoppet håller den kvar
Låter allt skumma över
För nu får sockerdrickan
inte plats!
Jag rycks ur min dvala av en stöt mot axeln. – Det är en extra biljettkontoll får jag som förklaring. Lite smått irriterad över att ha blivit störd i mitt dreglande letar jag sömndrucket reda på min telefon. När jag sedan blir tillsagd att legitimera mig får hon även mitt körkort. Detta duger dock inte till att lugna den svavel osande drake till konduktör.
– Får jag se ditt student kort också annars är detta inte giltigt, fräser hon onödigt irriterad.
Muttrar något om att jag ska leta reda på det och funderar på om människan har några vänner överhuvudtaget.
– Nästa gång ha allt redo innan, fräser hon vidare åt mig efter hon kontrollerat mitt kort. Nog kan jag ha mina biljetter fasttejpade i pannan om så krävs och jag vill även hålla med om att det är hennes jobb att kontrollera våra biljetter. Men i en extra kontroll där man väcker en främmande människa och kräver att få se biljetten efterlyser jag lite smidighet från SJ. Det går väldigt bra att använda orden snälla eller ursäkta, det skadar ingen att le lite trevligt istället för att stå där och osa svavel så det sticker i ögonen. Jag hoppas nu att någon pysslar om henne lite extra när hon kommer hem så att hon är på bättre humör imorgon, om hon nu inte ska röva bort någon prinsessa dvs.
Det sitter en man i fönstret mittemot mitt omedveten om att han just blivit offer för min uttråkade hjärna. Iklädd vit skjorta, pressade brallor med tillhörande portfölj (kalvskinn så klart). Han befinner sig någonstans mitt i livet. ~40 med stadig inkomst och bortglömda drömmar. Varje morgon stoppar han ner sina fötter i de två prydligt uppradade tofflor som står nedanför sängen, går ut i hallen och plockar upp morgon tidningen. Läser den under en överambitiös tillredd kaffedrink.
Rubrikerna får bara hans uppmärksamhet under bråkdelen av sekund, skummar vidare och fastnar på en kort liten notis om dagens… hinner inte läsa mer klockan är alldeles för mycket, det svindyra armbandsuret varslar om tidsbrist. Hejdar sig framför spegeln i hallen för att scanna av sitt yttre. Frisyren är inte mycket att tänka på den har han sedan länge gjort sig av med då hårfästen vandrat allt för långt. Han är ju inte direkt en sån som skulle kränga sina brallor på kungsgatan en fredagsnatt (sånt händer förövrigt i storstan). Nä den här mannen har bara karriären som sikte, vilket har gjort honom till den beige-färgade torrboll han är. Knappt några vänner med nära millen på banken. Ute på parkeringen tar han på sig sina bilhandskar även dom i kalvskinn, innan han kommit fram till bilen har den låsts upp av ett chip som sitter i nyckeln. På vägen till jobbet sitter han och funderar på vilka som skulle kunna sägas upp med minsta möjliga krångligheter. Elsa får det bli bestämmer han sig för och trycker på hissknapp 7, hon är ju så pass tyst och försynt att hon vågar knappt protestera. Förresten intalar han sig själv så har hon ändå inte långt kvar till pension. Alla andra på firman skulle bråka så förfärligt så det får bli Elsa.
Elsa är 51år och bor i en liten villa med sina två katter. Hon kör en röd liten golf med rosfläckar på sidorna, låset kärvar när det är kallt och passagerardörren öppnas bara från insidan. I 15år har hon jobbat med att se till så alla företagets anställda har det bra. Skött om blommor, tagit hand om pappersåtervinningen och ansvarar för företagets fikarum. En syssla hon bara tagit på sig för att ingen annan vill. Det ställs kaffebuggar på bänken i ren tanklöshet, ett jag ställer den här så kanskenågonannansominteärlikaviktigomjag tänk. Kaffemuggar flyttar inte på sig av magi det är faktiskt någon som måste göra det.
Lyckligtvis har jag bara fantiserat ihop allt så Elsa behöver inte vara orolig att hon ska bli av med jobbet. Tur är väl det, för sånt här händer väl inte i verkligheten eller?
Snörvlar i tristess, sitter på min kontorsstol med samma känsla som i 4:e klass, måtte eftermiddagen ta slut snart. Jag har spring i benen, fjärilar i magen och snor i skallen. Sitter i ett vakuum och önskar mig bort till en annan plats där gem och tomma bläckpennor är något främmande. Varför inte halvliggandes i en solstol skuggad av en palm och med bara andas som mitt enda måste. Eller på en segelbåt barfota med blicken fäst på horisonten. Slemmigt jag vet men allt kan vara bättre än det här, jag är inte riktigt van med att inte har något att göra. Sista dagen på ”the Firm” i morgon sen börjar en ny tid med nya äventyr. Kommer tex. kunna spendera mer tid nere hos Martina och vovvarna som förövrigt ska tävla nästa lördag. I morgon bär det iväg västerut på en liten utflykt.
Nä vad sägs om att stämpla ut?
Det smakar gott och hemtrevligt av det varma teet jag fått upphällt i koppen. Trots snor i hela skallen känner jag mig på förvånansvärt bra humör. Bara tre dagar kvar på ”the Firm” sen så är det studier i mörka Hälsingland igen. Ler lite åt mig själv över min envishet, hade jag inte varit så fruktansvärt enveten, skulle jag garanterat vara färdigutbildad vid det här laget. Men jag skulle ju inte börja plugga minsann! Så var det bara, och här sitter jag nu och gruvar mig för något jag inte kan påverka. Men det är ju sån jag är, snäll och kanske lite dum och med en stor portion galenskap. ”Man måste inte vara knäpp i den här familjen men det underlättar” Så sa min mor i ett tal på systers bröllop, det ligger nog en hel del i det. Alla är vi nog mer knäpp än vad vi först vill erkänna, jag kan bara gå till mig själv och mina dagböcker. Slår jag upp en sida och läser vad jag skrev för några år sedan är det äldre ögon med andra erfarenheter som granskar den klottriga raderna. Vilket kan göra att dåtidens enorma problem blir i dagens ljus både löjliga och underhållande. Som om pengarna ska komma att täcka telefonräkningen eller inte, eller ifall jag skulle haft häftigare kläder på mig i skolan dagen innan. Jag vill inbilla mig själv att det är nyttigt att titta tillbaka i backspegeln å rätt var det är så har man lärt sig något. Det är inte hela världen om telefonräkningingen betalas några dagar för sent och alla andra skiter faktiskt i vad du har för kläder på dig. Det ger mig ett riktmärke att mäta mig själv med. Pustar ut när jag inser att jag är inte sexton längre, tror dock det ibland när jag sparkar mig fram på min bräda men efter att ha läst några dagar ur en gammal dagbok kan jag tänka : – Ja men se på mig nu, jag har kommit ända hit! Är inte det helt fantastiskt?!
Kanske läser jag det här om några år och förhoppningsvis har jag tagit mig ännu längre och är ännu mer tillfredställd med det jag lyckats med så långt. Det får framtiden skriva ner på de ännu tomma arken. Ska bli spännande att läsa dom.
Ställer ner ljusstyrkan på skärmen för att få några extra minuters batteritid. Utanför fönstret bakom mig kommer hösten allt närmare, gula löv lite varstans och kalla mornar påminner om att sommaren kämpar nu tappert i sina sista veckor. Vi har ju gått mot mörkare tider ett bra tag nu men det är inte för ens nu som jag har börjat att märka de allt mörkare kvällarna. Någonstans känner jag ändå att det kommer bli rätt gött med höst iallafall. Friskare luft, kyligare mornar, mysigare filmkvällar… Det är väl bara att erkänna vare sig jag vill det eller inte men ok då.. Jag är en liten sketen höstromantiker, visst är det härligt men ljumma sommarkvällar, glittrande vatten och naken hud. Med frågar du mig skulle jag välja doften av löv och blöt asfalt, en lång kyss framför den tända brasan, varför inte en promenad i den gula höstljuset hand i hand på väg någonstans. Det kanske är så att jag ser fram emot hösten då min tid i Stockholm snart är över och en ny termin står inför mina fötter. Det har varit en lärorik tid här i storstan, bodpojk som jag är klappar jag mig själv på axeln och säger; – Det här gjorde jag bra. Trodde aldrig att det skulle gå så här smärtfritt.
Mycket är ju så klart tack vara godavänners uppoffringar i form av husrum, och att jag hamnade med så trevliga arbetskamrater. Det hade kunnat vara fruktansvärt. Istället för att gråta mig tillsömns på en möglig gammal kartongbit har jag fått varm mat och tak över huvudet. Jag överraskas ofta över att ha så många fantastiska vänner som gång på gång ställer upp utan att knorra. Det är jag evigt tacksam för! Klart att jag vet att ni inte ställt upp om ni inte visste att jag hade gjort det samma för er.
Tack för att ni finns!
Stänger ner burken nu innan det blir ännu sliskigare.
/Kram på er
Hej kompisar
För er som tycker att det är konstigt att man måste betala för ett operativsystem (fast man kanske inte vill) när man köper en ny dator har kanske sneglat på linux men valt att stanna kvar då det verkar knöligt och ovant.
Jag kommer då här med ett kalas bra tips för den ovana Linuxanvändaren. Prova Ubuntu, ett väldigt lättanvänt operativ med mycket som du redan känner till. Det bästa av allt det är gratis och till för alla. Jag fick höra idag av en bekant att han gärna hade bytt till Ubuntu om det nu gick att ha spotify. Postar det här på bloggen vad vet jag det kanske är fler som är nyfiken på det mer kärleksfulla operativsystemet? Självklart går det hur bra som helst. Har du en gratis version funkar det fint att köra det under wine.
Är du betalande kund hos Spotify finns det en linuxvertion.
Den skaffar du så här:
Öppna terminalen skriv,
sudoedit /etc/apt/sources.list
Lägg till
deb http://repository.spotify.com stable non-free
# deb-src http://repository.spotify.com stable non-free
Uppdatera:
sudo apt-get update
Lägg till nyckeln:
gpg --keyserver wwwkeys.de.pgp.net --recv-keys 4E9CFF4E
gpg --export 4E9CFF4E |sudo apt-key add -
Sen är det bara att hämta ner programmet med:
sudo apt-get install spotify-client-qt spotify-client-gnome-support
Lycka till! <3 Wiktor
Skrynklar min panna i djupare veck än på länge. Det är en sån där ingentingfunkarsomdetskadag idag. Knappar allt djupare in i drivrutinsvärlden, tappar bort mig, ger upp och ångrar mig igen. Måste ju få skiten att funka det är bara fegisar som ger sig tänker jag och försöker förstå varför jag hela tiden lyckas hamna på ryskspråkiga sidor. Efter ett längre samtal med en av mina kollegor så kommer vi fram till att det enda som återstår är att ringa till tillverkarens support. Brrruuuääähhh!!! En smula skitosugen på det! Men men det är bara att erkänna sitt nederlag och krypa till korset. Jag avbryts av ett samtal, missuppfattar först allt vad personen i andra änden säger. – Vaddå? Är han inlåst i frysen?! Lyckligtvis var det inte så utan något mindre dramatiskt. Efter lite knackande på datorn var allt som vanligt igen. Åter till support samtalet peppar jag mig själv, kommer på en till grej att prova när jag placerat fingrarna på knappsatsen. Provar det först, och pustar ut. Med alla tänkbara utvägar genomsökta ringer jag ändå till supporten, det visar sig att vi fått fel leverans.
När jag tryck på läggapåknappen får jag känslan av att jag är ensam, kvarglömd som en nalle på en parkbänk. Går de 50-tal meter det är till kaffe maskinen och noterar varje tom stol. Kaffet är varm och smakar sämre än vad jag hoppats på.
Dags att stämplaut! Ha en fortsatt trevlig dag kompisar, kram på er!