Kockradion bryter tystnaden, sänglampan skrämmer bort mörktet, det är dags för Martina att sätta sina små fötter på det kalla golvet och tassa sig ner för trappan med hundarna i hälarna. Tio minuter senare startar hon bilen kl04,24. Jag beundrar hennes beslutsamhet. Det är fascinerande att se människor som brinner för sitt jobb. Och Martina älskar verkligen kor. Redan vid sju års ålder visste hon att mjölka kor var det hon skulle jobba med. Imponerande kan jag tycka då jag som 26 fortfarande inte är säker. Blir det IT branschen? Mm, till en början sen får framtiden forma mitt val av yrke och plats. Hur som ser jag fram emot den med spänning. Vi pratar ofta om framtiden, drömmer och fantiserar. Självklart är du också välkommen hem till oss. Lovar att ha mormors gamla godisburk fylld till bredden.
Nu mer är det robotar och datorer i de större gårdarna. Mer papper och fler pärmar. Men smakar mjölken bättre?
Den kan ha sett ut ungefär så här
För ungefär mindre än längesen försökte jag tälja mig en barkbåt. Den skulle ha två master med gammal gul tapet som segel. En tapet som blivit över från sjuttiotalet då man senast bestämde sig för att renovera den lilla fäbostugan intill spjutnäsfjärden. Jag hade ena foten i vattnet medan hakan vilade på det andra knät. Tungspetsen gick från ena mungipan till den andra när jag under full koncentration karvade fram formen av ett skrov. Det var en av de där somrarna som kändes oändliga. När medvetandet inte sträckte sig längre än till nästa vecka och glass var lycka i fysisk form. Jag älskar fortfarande glass men har fått en ovana att planera sönder mina somrar.
Längre bort skrotade mor med något kanske var det grillen som skulle göras i ordning inför middagen. Knotten i luften badade i sommarljuset, det var fortfarande varmt trots att det började bli kväll. En bit ut i vattnet närmare mitten av fjärden hade de blå små vågorna bytts ut till flytande guld, bländande och verkade alldeles magiskt för en snorig liten gosse. Nu var det bara fören kvar, den här båten skulle bli något alldeles extra, osäker på om jag ens skulle sjösätta den. Kanske skulle jag ta med den hem istället, ha den i fönstret som prydnad. Hålen för masterna krävde åter igen en vandring för tungan igenom ansiktet, men sen satt de där, två stycken prydliga master av vass.
Aktern var lite väl klumpig, det ska ju vara en riktig snabb seglare, nog bäst att jag tar bort lite mer där. En liten mört simmar under mina fötter och vidare under bryggan, min blick följer den för ett litet ögonblick. Ett hastigt andetag inåt, jag ser ner på mitt finger som pulserar och ger min lilla pojkhand en helt ny färg. Tappar kniven ner i vattnet gissar att en del av mitt finger ligger där också, skriker i panik på mor så där som pojkar gör när deras förstånd inte räcker längre. Nu gjorde det ont, riktigt ont. Sprang över de vassa små pinnarna som blir när man röjer småbuskar, med mina små bara sommarfötter. Kände inte ens när de stack mig under fötterna, det var bara mor som kunde hjälpa mig ur det här.
Lite senare utanför paniken var det dags att åka in till hälsocentralen och plåstra om den lite bättre. Så här i efterhand är det bra att ha en sjuksköterska till mor som kan lappa ihop en på plats då det behövs. Jag mins att jag lekt polis eller något dyl. innan, hur som var jag i alla fall beväpnad med en liten pistol i plast. Tyckte nog det var en smula genant då jag var nog rätt gammal för plastpistoler, men släppte det fort då den snälla sjuksyster som plåstrade om mig spelade med -Oj du var visst beväpnad, bäst att jag passar mig.
Det finns fortfarande spår från min barkbåt på toppen av mitt vänstra pekfinger. Ett spår jag kommer bära med mig livet ut. Om jag inte av en händelse av ett nytt barkbåtsbygge skulle skära av mig hela fingret då förståss 😉
Åkte förbi Hudiksvalls nya skatepark igår kväll, genast väcktes 16-åringen i mig. Det är omöjligt att motstå de släta betong böljorna längre nu, vill känna vinden i håret, suget i magen sekunderna innan jag smaskar ansiktet i backen. Dammar av den gamla brädan och struntar i hur det går, måste bara… Känner mig som när korna släpps på grön-bete efter en mörk och kall vinter. Kanske dammar av det där gamla ”klipp-kortet” på röntgen också 😉 Vi får väl se. Här kommer jag!
Sovmorgon ända till klockan slog nio, vardagslyx jag uppskattar för lite. Hundarna är redan rastade och frukosten framdukad på bordet.I dag är det dags för avslutning på vallhundskursen, det har lovats smörgårdstårta så jag följer snällt med. Kursen avslutas hemma hos Ingamaj som bor på en trevlig gård i mysiga Värmland. Det är varmt och soligt trots att det är första oktober idag. Det sysslas med vallträning till en början för att finslipa det man lärt sig under sommaren. Tidigare i sommar besökte jag samma kurs och de gick med koppel och hade hundar överallt men i dag ser det annorlunda ut. Hundarna flyttar fåren precis dit de ska och det hörs inte lika mycket råd ifrån instruktörerna idag. En av dom sitter och klappar den lilla vita hunden med de stora öronen. Kanske ingen fårhund men den är trevlig att klappa på. Martinas tur att gå, det börjar bra. Man kan se att det har hänt mycket med henne under sommaren. Från alla VA HÅLLER DU PÅ MED!! har det nog fastnat en del. Nu mer gör hon ju det hon ska, ah ja menar ju hennes hund Swischa såklart 😉
Medan alla ”jag borde” samlas till ett mörkt moln ovanför mitt huvud låssas jag som om det regnar och glider vidare. Bestämmer mig för att inte tänka på att det är läggdags för ungefär en stund sedan. Tittar på klockan, hon går långsamt framåt. Inte heller tar hon någon notis om mig som sitter på soffan nedanför och ihärdigt glor på henne ihopp om att hon skulle skynda på lite. Samma fart hela tiden, tick… tick… planerar lite hastigt i huvudet vad jag ska ha med mig i morgon när jag far söder över. Det blir väl som vanligt att jag sliter med mig det som ligger närmast och hastar iväg, sen som alltid. Lyckligt vis har jag nu träffat någon som håller lite längre framförhållning än vad jag gör. Sysslar med något som kallas planering, tänker innan hon pratar och skrattar åt mina skämt. Sockerdricka för själen, en känsla av att ha kommit hem. Fast jag mer än någonsin far runt, som en illbatting. Det händer mycket nu, allt på en gång. Men det är då jag känner att jag lever. Det kommer säkert den tid då jag ser tillbaka på det här bland blöjbyten, trötta nätter och tidiga kvällar. Kanske avundas jag då min ”fritid” men då ska jag minnas hur jobbigt det är att sakna sin andra hälft.
Nu ska den här illbattingen gå och sova, för att vakna till nya äventyr i morgon.
Nått ”Fuffens” måste dessa killar ha för sig, har ingen annan förklaring till att man skriver sån här fantastisk musik. Åkte tåg i tisdags och fann Fuffens i mina lurar. Klasbra åkatågmusik tänkte jag och lät mig svepas med ut över det virvlande Sverige på andra sidan glasrutan. Nu har de bara ett fåtal låtar ute för allmänhetens öron än så länge men som de svänger hoppas jag att det inte dröjer länge innan vi kan höra hela skivan. Hur de låter låter jag dig ta reda på om du nu ännu inte hört dom, kanske får du lust att promenera lite bland gula löv, sitta ner och dricka varmt mysigt te eller så får du så pass mycket dans i benen att det bara måste få ta dig med på en sväng om runt köksgolvet. Så släng mjukisbrallorna, bjud upp grannen till dans, kyss en tjej, krama mamma lyssna och njut mina vänner. Fuffens är här för att stanna hoppas jag!
De finns bla. att lyssnas här: Fuffens – Singla ner
Eller kolla in denna video.. Kram på er!!
Tidigare i dag var jag väldigt sugen på en promenad men suget har liksom avtagit allt efter som timmarna framför datorn ökat i anta. Vanliga dagar inbillar jag mig att det inte alls är så jobbigt att göra saker, men idag är en sån där glida runt i mjukisbrallor med strumporna på halvafotendag. Lökig, utan varken måsten eller mål sitter jag här och trivs. Mina måsten har jag redan klarat av, i morgon kommer det fler. Alltså tar jag vara på detta lilla andrum och myser på i mina mjukisbrallor. Dörren till bakgården står öppen i en tyst demonstration till hösten som lurar vid brevlådan, lite kallt om fötterna men det är de värt för skönt är det. I mina lurar dunkar D.P elektroniskt och mysrytmiskt. Ghaa vad snuskigt mysigt allt blev nu då… aya.. Åkte förbi bygget av Hudiksvalls nya skatepark och det börjar ta sig ordentligt nu. Ljusår ifrån de fårhållande vi hade att åka på som tonåringar, det var på tiden att ungdomarna i den här stan fick något vettigt att syssla med. Man kan ju inte bara stänga ner fritidsgårdar och sedan klaga på att det är stökigt på stan. Hursom, stora snickartummen upp för Hudiksvallsborna som visat att det går faktiskt att skapa en riktigt grym betongpark i en sån liten stad som denna. Känner jag mig själv rätt så dröjer det nog inte så länge innan jag bara måste provåka igen. Gipsad kan man vara året runt 😉
Fortsätter kvällen med att försöka behärska dessa små kryp.
/kram på er
Känner mig som en lemur en varm sommardag:)
Det började pirra ordentligt i magen när bara minuter av tentan återstod, i det stora hela hade den känts rätt ok ändå men man vet ju aldrig. Klicket på lämna in knappen avlöstes med en lättad suck. All denna vånda i onödan! Överraskade mig själv med att spika tentan i dag. Vill inte på något sätt på så att tentan var lätt men mer mallig än så här var det längesedan jag var. Har nu återfått lite energi till att beta av de sista måsten som är kvar i den här kurs delen. Tänk hur snabbt allt kan vända, igår trodde jag att jag skulle stirra på ett underkänt, känns bra att jag har fel i bland. Ska snart ut på en promenad med Skorpan och njuta loss, får ta på mig ett par ordentligt tunga skor nu när axlarna känns så lätta, jag vill ju inte blåsa bort.
Försöker inbilla mig själv att det är sovdags men barnslig och oansvarig sitter jag vaken och demonstrativt låter bli. Jag gör som jag vill försvarar jag mitt barnsliga beteende, men vet innerst inne att jag kommer vara snortrött i morgon. Tidigare i dag startade jag min hemresa från Örebro, har spenderat några dagar nere hos Martina. Den trevliga lilla Skodan som jag så snällt fått låna av Björns mor Monika startar snällt ja till och med växlar åt mig, automat är rätt gött ändå tänker jag och svänger ut från det lilla röda huset i Norrbyås. Eftermiddags trafiken har ännu inte hunnit tjocka på sig. Stannar till vid en mack på vägen, bensinlampan lyser, jag testar mitt bankkort i automaten. OK, står det versaler i den grå rutan. Den lilla Skodan och jag rullar vidare genom Dalarnas till synes oändliga skogar. De få små samhällen jag passerar får mig att fundera på vad man jobbar med på en sån här liten ort. Ser dock ut som om dom trivs konstaterar jag när två mopeder åker runt en skrattande tjej.
Favoritmusiken i stereon och lagom många mil kvar så känns det väldigt trevligt att köra bil. Det är bara sällskapet som saknas nu när jag vant mig med det.