Här sitter jag alldeles för tidigt en måndagsmorgon. En något yngre Wiktor hade ryst av tanken att kliva upp tidigare än han måste. Redan första skolåren var det en kamp mellan mina päron och sängen, skolbussen gick 07,05 vare sig jag var snuten eller inte. Nu så här i efterhand känns minns jag det som om det var frost jämt, ofta med en glasaktig isskorpa i de små vattenpölarna på grusvägen. Jag förstod aldrig vart vattnet under isskorpan tog vägen.
Hur mycket jag än vill att det ska vara sommar med grillning i Spjutnäs så är det snart vinter. Antagligen en lika kall vinter med snö upp till taken som förra var. Känner på mig att det kommer bli en lång vinter, för att bara nämna en sak, SJ! Jag spenderar allt mer tid efter järnvägen och kan inte skryta om mina fantastiska minnen av SJ vintertid. Med det är också en tid av extrapengar, alla som vågar sig upp på taken kan tjäna fina slantar. Slänger upp en liten mysig bild om hur det sågut utanför fönstret en morgon i januari i år.
God morgon 🙂
På väg genom Sverige, återigen på ett tåg svischande genom verkligheten. Det är ett tillstånd man vänjer sig med efter några hundra mil under fötterna. Avstånden krymper allt eftersom milen ökar i antal. Det är ett grått snart sovande Sverige som jag åker förbi, blött, snart fruset och kallt inbäddad i den mjuka snön. Vintern är inte en lockande tanke när man känner höstens kalla fingrar längsmed ryggraden hur hårt jag än drar jackan om mig. Planerna växer sig större, en mer fantastisk än den andra. ”Vi ska minsann inte nöja oss med det halvfärdiga. Nej ordning ska det vara”
Våren känns långt borta men hur lång än vintern blir så kommer den. Då är det dags för att börja leta på allvar… Vaknar till av två pladderdonnor två säten bort. De pratar om precis ingenting, mycket fylls ut med ”typ”, ”bah”, ”Aah eller hur!?” Av mitt ofrivilliga tjuvlyssnande förstår jag att de jobbar som någon sorts säljare. Garanterat köper en stor del av deras kunder allt de vill bara de håller snattran. En av dom har en sån där röst som skär igenom allt. Likt samurajsvärd genom meloner, det går bara inte att låta bli att tänka på den. En vass ton utan botten. Ingen röst jag skulle lita på om det så var livsviktigt. Med ens tycker jag synd om henne, kanske vet hon inte om att hon låter som om man råkat klämma en spädgris i dörren. Bestämmer mig för att någon annan får berätta det för henne. Jag har då ingen lust att stövla fram och verka drygare än en bakåtkammad slemkrypare. Nä det får någon annan göra, en som kan försvara sig med vassare ord än jag känner till. För att slippa spädgrisen siktar jag in mig på restaurangvagnen, en kopp svart skulle sitta fint kanske lyxar till det med en bulle.
Hösten har tagit en intressant vändning då allvaret blandats in i drömmarnas värld. Det har tittats på priser, bokats möten på banken, listats för och nackdelar på allt möjligt. Hemkommen från Elmia jordbruksmässa med en hel del nya tankar i huvudet. Jag googlar andra saker nu än för några månader sedan, ord som kviga, kilopris, affärsplan osv. De börjar kännas som om saker och ting börjar hamna i rullning.
”Om ett par år… när solen första strålar smälter morgonfrosten, tar jag en tugga till av knäckemackan medan jag går i genom i huvudet vad som ska göras under dagen. Martina är redan på väg för att hämta några kvigor hos en av de närliggande mjölkgårdarna. Efter en hektisk sommar med oändliga timmar i traktorn ser jag fram emot vintern som kommer. Häller upp lite mera kaffe i den vita muggen och funderar vidare, kanske skulle ta och klippa tacklammen i eftermiddag, skönt att få det gjort. När snön äntligen kommer kanske det finns tid till att snygga till inomhus, nya tapeter på övervåningen, en annan lampa i hallen, en som jag inte slår huvudet i. Telefonen ringer, jag lämnar den halvdruckna koppen på bordet, tuggande på sista biten av mackan går jag ut för att hjälpa Martina att lasta av.”
Detta ligger nu närmare än vad jag vågat hoppats på, nu gäller det bara att hitta en trevlig gård som passar just oss. Har du något tips på en trevlig liten Hälsingegård med hyfsat mycket betesmark så hör gärna av dig. Annars går det bra att bara hälsa på när vi köpt en 😉 Jag sätter på mera kaffe…
Det dammar när jag tänker, sitter så stilla det bara går för att inte förstöra spindelväven som täcker större delar av min sittande kropp. IT-livet är nog lite mindre superhjälte än vad jag inbillat mig. Men ska det klagas så ska man klaga ordentligt tycker jag, därför låter jag bli. Har spenderat senaste timmen på att undersöka tillsalu marknaden för mindre till medelstora gårdar i Hälsingland. Det var en ny upplevelse som verkligen sparkade igång drömtröskverket. Nästan på varje objekt kunde jag se möjligheter. Känner att jag står inför en avsatts redo att kasta mig ut i det okända. Oooh vilken kick! Ska du med?
Ni vet hur det kan vara när man surfar på den där slentrian vågen ute i cyberspace, rätt var det är så ramlar man över något fantastiskt. Detta är eftermiddagens guldkorn. En fantastiskt mysig blogg om tweed-kostymer, rökiga rum med slitna skinnfåtöljer och siden långkalsonger vs strumpbyxor. Trevlig läsning 😉
Det är alldeles för nära inpå tentan för att det ska vara någon vits med att plugga mer nu. Men det ger mig ett visst lugn att sitta här 23;35 och mosa in info i hjärnan i hopp om att något av en händelse faktiskt skulle fastna. Hur som har helgen varit kalas. Någon stans bakom Karlavagnen har tankarna på att plugga i helgen befunnit sig, så det är väl en smula självförvållat att jag sitter här och skäms över att jag inte riktigt fattar allt. Det är lite som om allt kan gå lite hur det vill det, heller spelar det inte någon roll, känslan av att allt fixar sig ligger där i bakhuvudet och dämpar allt som vad oro heter. Om jag kommer kunna rapa upp alla egenskaper med OSPF-protokollet har jag inte en susning om, jag får ta och lita på det jag lärt mig under föreläsningarna.
Nog om min tentaångest. Vi har pratat en hel del i helgen om framtiden, en framtid som ser allt ljusare ut och blir allt mer verklig. Vi har kollat på kurser och pratat om att boka ett möte på banken för att undersöka våra möjligheter inför kommande hus köp. Känner att det är bra att börja i tid och samla på sig så mycket information som möjligt. Framtiden formas fortfarande på drömstadiet men blir allt mer verklig för varje steg vi tar. En sak är säkert, det ska bli ruskigt spännande att få vara med om det. Fram tills dess ska jag fortsätta stångas med OSPF protokollen. Önska mig lycka till! 😉
/kram på er
Sitter och skrynklar näsan mot skärmen i vanlig ordning när ”Zwwwoiiip”, skärmen framför min näsa blir alldeles svart och datorn måste bråkas med för att starta. Som tur var har jag ju en disk till som jag kunde lappa ihop datorn med. Emellan skrivandet, och pluggandet skulle det givetvis bäras tvättmaskin. En syssla som har blivit lite utav en tradition här på Nils-Lars på sista tiden. Den vi bar i dag var den tredje i ordningen, ni som räknar snabbt har då kommit fram till att det blir 4 vändor med tvättmaskiner plus att de som vi slängt ut ska kånkas på lite till för tillfället agerar dom trädgårdstomtar på gräsmattan. I ett sånt här gammalt hus är det alltid något som måste göras, och när man gått igenom alla rumt så är det bara att börja om igen. I höst har turen kommit till tvättstugan, senast den renoverades var jag fortfarande en osnuten pallevante. Nu är den tredje tvättmaskinen på plats och en nu 500gb disk beställd. Saker ordnar upp sig medan hösten blåser kallt runt knuten, gött då med öppen spis och goa kramar 😉
Järnhjälmen skruvas åt allt hårdare medan jag drar jackan tätare om överkroppen. Allt startade i morse då jag huttrande undrade om det var morgon på riktigt. 2 min senare ringer väckarklockan med sitt gälla tjut, för att brutalt basunera ut att morgonen är här vare sig feber eller inte. Jag klär på mig mina mysisar och intalar mig själv att det bara är morgon huttrande. Martina sätter sig i bilen och blåser iväg 04;20, jag ropar in hundarna och drar mig för att ta av mig jackan. Lägger mig i sängen igen och förtränger att jag egentligen borde plugga, likt en struts stoppar jag huvudet i sanden och låssas som om det fortfarande är natt. I halvdvala ligger jag och vrider mig, smärta i rygg och höft får mig att fundera på om jag inte av en händelse råkat sova i sisådär 60år. Med ett ögonblicks panik för att jag kanske bryter lårbenshalsen när jag stiger upp tar jag det piano, bara för att vara på den säkra sidan. Lovar mig samtidigt att inte somna till Si-fi filmer något mer. Haltar ner som Gösta 82 och möter Martina i hallen.
Ett antal timmar senare så sitter jag fortfarande lika ynklig på ett tåg norröver. Det förvånar mig att det inte kommer dimma ur munnen på mig när jag andas, nu kanske det är dags att sluta grina över min ynka feber det finns ju faktiskt de som har de värre. Men ni vet ju hur vi killar kan bli när vi är det minsta förkyld. Det enda vi vill är ju att få lite medhåll på hur uselt det är. – Ta hand om mig!
Och ja jag håller på att bli bättre, det är säkert över i morgon. //Kram på er.
I dag fylldes centrala Örebro av folk med spring i benen. Martina var där för att springa 5 km etappen. Det var kallt i luften, bara några få grader. Hösten är här på allvar med gula löv och tanter i varma kappor. Jag gissar att det är ungfår 200 deltagare som samlats på torget för att vara med på den gemensamma uppvärmingen. Två checka tjejer med överskottsenregi visar hur de andra ska göra för att värma upp ordentligt. Men det är inte alla som vågar, det står några tuffa killar i svarta stora tatuerade armar och tittar på. Starten går och de springer iväg, hade en tanke att jag skulle hinna med att få Martina på bild men självklart så hänger sig äppel telefonen och jag blir utan bild. Drygt 20 minuter senare och 5 km i benen springer en trött men nöjd Martina in i mål. Jag tyckte hon var jätte duktig i dag på sin första tävling. Det ska tilläggas att hon klev upp 04:10 som vanligt i dag och efter loppet var färdigt var det dags att åka till baka till kossorna för att jobba eftermiddag.
Själv kämpar jag på med mitt, det knappas och suckas vid datorn, Kanske har det fastnat något idag med, jag kan ju alltid hoppas.
Om bara en liten stund ska jag åka in till sjukhuset för att testa om mitt blod duger till att ge bort. Vem vet kanske någon vill ha det, sånt kan ju fattas ibland. Ser det ungefär som att stanna och hjälpa till när någon fått fel på bilen efter vägen, en annan gång är det jag som behöver hjälp. Har man så man klarar sig ska man dela med sig.
En hösteftermiddag, jag var kanske 17 eller nåt sånt. Med soppatorsk på moppen fanns det inget annat att göra för utom att putta åbäket de sista 5km in till stan. Jag kanske inte var den starkaste och moppen var tung så det gick sakta. När jag gått i någon km stannar två knuttar (man kallar väl mc killar för knuttar fortfarande?) framför mig och frågar om jag ville ha hjälp. innan jag fattade att de vill hjälpa till och inte slå ner mig stod jag bara och gapade. – Jag åker och hämtar en skvätt, sa en av dom och stack iväg. Där stod jag med ett köttberg klädd i svart läder. Med solen i ansiktet såg han inte alls ut att kunna slåss snarare kramas, En liten stund senare kommer den andra killen tillbaka med en dunk bensin. Jag tackade så snällt jag kunde. En annan gång är det vi som behöver hjälp sa den störste av dom och sparkade igång sin cykel.
Efter det har jag alltid stannat när jag sett folk som behövt hjälp, hittills har folk bara blivit glada.