Det är mysigare än vad man kan tro att lämna bort delar av sig själv. Mitt blod kanske inte duger men min plasma gör det. Den används till blandannat medecin för människor med blodsjukdommar.
Känner mig lite som Stålmannen när jag ligger här och ger bort migsjälv till de som behöver. En handling som får mig att känna mig lite snällare. Trots att det varken gör ont, tar speciellt lång tid eller att man blir ompysslad som en prins är det brist på blodgivare. Du som inte provat gör det! Det räddar både liv och så känner du dig som Stålmannen på samma gång.
Det kommer in en man i väntsalen och letar i soptunnorna efter tomburkar. Jag som precis avslutat min dryck ger man en burken, han hade ju ändå plockat upp den ur soporna. Det finns ingen skam i hans ögon, bara ett tacksamt leende får jag när han tar emot burken. Det är fler människor i väntsalen, mannen som sitter mittemot sneglar åt vårt håll. Bara ett ögonkast men tillräckligt länge för att jag ska hinna uppfatta det. Undrar vad han tänker, ser han mannen med burken nu först när jag presenterat honom för rummet? Eller tycker han att jag är udda som bryter hans vardagsbild, man ska inte prata med folk som letar i soporna.
Men de har också kommit skrikande till världen som du och jag. Det har bara hänt oss olika saker fram tills nu. Mannen med burken går ut ur rummet och försvinner i det som finns kvar av november kvällen.
Har nu tagit de första stegen mot en egen djurbesättning. En bagge är beställd och planer smids att bygga upp en större besättning inom loppet av några år. Baggen som är på tal är en brun korsningsbagge med inslag av mestadels finull men även ca 10% köttras. Vilket jag hoppas på blir en mjukare övergång till en tyngre besättning med snabbare tillväxt. Personligen skulle jag kunna tänka mig en besättning på ca 100 djur, måste dock diskutera detta närmare med mina päron då det är dom som håller med marken tills vidare.
Som ett litet barn innan julafton hoppar jag otåligt upp och ner ivrig att skita ner händerna. Spännande tider står inför dörren. Det gäller bara att hänga med nu när tåget går. I morgon ska de sista tacklammen klippas för att de ska hinna få lite päls till vintern. Sen hoppas jag på att kunna hämta den nya baggen om tiden räcker till. När allt ska göras samtidigt brukar jag hinna med mycket.
De senaste två kvällarna har jag spenderat med att testa mig fram på olika linux distar men hamnade till slut på Ubuntu för vanans skull. Jag fick inte varken fedora eller openSUSE att funka som jag ville. Men så kan det gå ibland, nu har jag ju iallafall provat. Det är ju så man lär sig snabbast, prova och misslyckas, testa igen, göra om göra rätt. Så nu körs alla mina maskiner med en linux i botten, trevligt ska det vara.
Bra schizofrent detta inlägg blev nu då, men när mycket händer samtidigt så kan det bli så.
Vaknar innan solen idag, en skön känsla att sitta vid frukostbordet med bara kaffekoppen och två trötta hundar som sällskap. Som om tiden går långsammare på morgonen, dimman och det svaga ljuset gör att man nästan kan höra de melankoliska pianotonerna i tystnaden. En ny dag är snart här, ett nytt oskrivet blad det är bara för oss att trycka pennan mot pappret och börja skriva. En ny dag att rätta till de snedsteg vi tidigare tagit, säga det där lilla ordet förlåt som är så svårt att få ur sig i bland.
Ja tror inte det är ofta vi med avsikt gör varandra illa, eller är det mitt naiva lilla pojksätt att se på världen? Nja, med ”vi” menar jag inte alla i hela världen utan dom i min lilla bubbla, de jag känner, ja dig, du som jag hälsar åt på stan, vi som stannar och pratar med varandra av ren nyfikenhet. Jag behöver ju inte gå längre än till kiosken för att se att det visst finns ondska i världen. Nästan varje dag hör/läser jag något som har med död eller misshandel att göra. Då kanske inte ett förlåt räcker, när det handlar om något sådant men det är i alla fall en bit på vägen. När jag blev överfallen i arbetet, det går att läsa mer om här, fungerade jag inte som människa på väldigt långtid efter. Då hade det nog inte räckt med ett – Förlåt det var inte meningen att strypa dig, men det hade varit bättre än den tystnad och frånvaro jag fick i stället. Har sedan dess varken hört något eller sett några skadeståndspengar men så verkar det gå till när de som inga pengar har gör något dumt. Blev i våras intervjuad om detta i -> P3 där jag berättar om hur jobbigt det är att kräva pengar av den skyldige.
Nu försöker jag lämna detta bakom mig och gå vidare i livet. Det kan vara alldeles för underbart för att gräva ner sig i tråkigheter, för så vitt jag vet är det ju bara nu jag lever. Morgonens låt får bli den här
Hoppas ni allesammans får en underbar helg kram på er!
Ökar på reskontot med några timmar till. Det har blivit ett sätt att leva, ut med vägen/rälsen runt om i Sveriges långa land. Om jag varit född i den Amerikanska västern under den tid den fortfarande var vild skulle jag garanterat spendera större delen av dagarna på hästryggen. Hade nog haft ett svart sto, stark och envis efter alla mil av sten och grus hon lagt under hovarna. Osäker på om jag skulle bära vapen… humn isåfall ett gevär med sån där cool ögla som man laddar om snabbt. Med det skulle jag jaga för att slippa bära med mig så mycket proviant. Inbillar mig naivt att jag skulle vara rätt bra på att jaga om min vardag nu krävde det.
Resorna skulle gå från stad till stad med bara korta stopp på högst några dagar. Jobba ihop ett kapital för att starta upp en egen gård, ta alla jobb som erbjuds. Ingen aning om jag hade blivit en duglig kopojke men jag hade nog ansträngt mig till att försöka vara en. Vill utan att nu låta som en kaxig stropp mena att jag är bra uthållig rent fysiskt. Sånt som man övar sig på när man klipper får till yrket. Tillslut är det inte styrkan i kroppen som avgör om man orkar eller inte utan psyket.
Sista halvan av orken sitter i skallen (om den nu funkar på de som klipper får), trött blir man ändå efter bara någon timme med hårt fysiskt arbete.
Klippte fåren hemma hos mina föräldrar idag därav allt svammel om får. Tog även det första steget mot en alldeles egen besättning genom att beställa en bagge, med lite köttras inblandat för att få upp vikten på småkrakarna. Som om allt jag tar i bara ordnar sig. Hur långt vi kommer med kviguppfödningen under nästa år är svårt att svara på i dagsläget med målet är att börja lite smått och se hur det hela artar sig. Hurom, spännande tider!
Beundrar småbarnspappans oändliga tålamod bär hans treåriga son frågar om allt som far förbi utanför tågfönstret.
– Titta, upprepar den lille gossen för kanske tvåhundrade gången. – Ah titta svarar pappan med det oändliga tålamodet, granar, kan du säga granar?
Pojken mumlar något bakom den ljusblå nappen, bra precis berömmer pappan.
Undrar om ja själv kommer välsignas med samma tålamod eller om jag kommer överväga att kasta ut ungen genom fönstret för att sedan kraschlanda bland alla ”gjanaj”. Men så är det väl alltid, att man tycker alla andras barn är jobbigare än sina egna. Det kallas för känslor har jag hört.
Bröllops funderingar igen: i bilen på väg till tåget gjorde vi en grov kalkyl på vad hela kalaset skulle kunna kosta, landande förvånansvärt lågt på dryga 50k. Men antar att vi missat något stort som kommer spräcka vår budget. Ser dock att det inte är omöjligt då jag skrapat ihop liknande summor på egenhand, nu när vi är två bör det vara hälften så tungt.
Det är alltid tillfredsställande att ha mål uppradat inom rimligt räckhåll. Känner att allt har blivit lättare & motivationen kom tillbaka som efterlängtad kram.
Småbarnspappan klär den sprattlande pojken varsamt men bestämt, snart sitter den lilla bävernylonsoverallen på och han ser med ens ut som en liten bumbibjörn. Med pojken under armen och väskan i den andra försvinner de in i folkmassan när vi kliver av tåget. Jag siktar in mig på nästa tåg, letar reda på perrongen, fryser i novemberkvällen, minuter långa som timmar, halva resan avklarad, försenat tåg -.-
Tråkigt nog är detta inte en överraskning, SJ har lyckats igen. Med risk för att låta som en outbildad gnällig ”Svensson” låter jag bli att gnälla högljutt. Stämmer istället in i kören av suckar som hörs runt omkring. Typiskt, pust & stön. Är det lika kasst med tågtrafiken i andra länder? Inbillar mig att det funkar bättre i Asien. Där har de ingen aning om vad ”signal fel” eller ”tåg möte” är för något.
Muttrar vidare men de ska ni slippa höra…
L8r!
Dagarna smälter ihop i en enda dimmig sörja, november den dimmigaste månaden hittills. Det är som att leva i en skål med ljummen filmjölk, vardagen blir ett töcken, som om hela världen halvsover. Överallt luktar det multna löv och blöt höstjord. Vintern kanske tar time out denna gång. Ärligt talat spelar det inte någon roll, större delen av sommaren försvann ju med näsan tryckt mot en dataskärm, har på känn att vintern kommer göra det med. Bara det finns tid att smita iväg till fjällen, så att jag kan vara så där extra mycket ledig som man bara känner sig när man åker iväg.
Har sedan en tid haft motivations svackor när det gäller mina studier. Kanske är så för de flesta som närmar sig slutet av en utbildning. Mitt problem är väl att jag har svårt att visualisera mitt framtida yrke. Så mycket som har snurrat i skallen på mig de sista veckorna. Är detta rätt? Har som alltid en barnslig känsla av att allt kommer ordna sig. Det brukar ju vara så, trots det kan man ju aldrig veta.
Hur som så blir det bröllop i sommar i alla fall. Känns både overkligt och fantastiskt på samma gång. Vuxen poäng gånger tusen, och fler ramlar in allt efter som det kallas att bli äldre. Med alla tusentals fjärilar jag hade i magen då jag skulle fria kan jag inte föreställa mig hur det kommer kännas dagen innan bröllopet! Men en snabb genomgång av tänkbara gäster hamnar antalet på dryga 100-150st själar. Vilket snabbt gör det hela till en kostsam historia, men man gör ju bara detta en gång. Och bröllop måste få svida lite på kontot, ska det festas så ska det festas ordentligt.
För er som redan var invigda kan jag meddela att frieriet gick galant, till er andra vill jag säga att jag nu mer är lyckligt förlovad. med min Martina. Det har varit några nervösa dagar innan lördagen var här. Jag hade planerat att fria på morgonen mest för att slippa gruva mig under resten av hennes födelsedag. Kvällen innan låg jag och vände mig som en abborre på bryggan, hade svårt att somna trots att jag hade klippt ca 100 får dagen innan. Tack och lov kan man säga annars hade jag väl legat vaken hela natten…
Vaknar till med ett ryck och kastar nervöst ett öga på klockan: 03.11 kanske lite väl tidigt för frulle på sängen. Nästa gång, 05,04 osv. När klockan var 06,20 kunde jag inte ligga kvar lägre. I trappen på väg ner går jag så tyst jag kan i hopp om att hon ska somna om. Antar att hundarna funderar varför jag är vaken först denna morgon.
Med varm Obo’y och en äggmacka på en bricka med tända ljus smyger jag upp för trappen igen. Där ligger hos vacker som en ängel. Hon skruvar lite på sig och sätter sig sömndrucken med leende upp i sängen. Martina missar självklart ringen under mackan så jag blir tvungen att visa henne den. Orden bara flöt ut ur mig, enkelt och inte alls så nervöst som jag inbillat mig. Mellan tårarna svarar hon ja och tar emot ringen som jag med en lättnad att den passar sätter på hennes finger.
Resten av dagen gick vi nog båda iland molnen, ingen av oss har i och för sig kommit ner där i från än.
Som nyförlovad tar jag några dagar senare åter igen tag i forskandet om hur man gör för att starta upp ett produktionsjordbruk.
Pratar i telefon med LRF i vad som verkade vara en evighet, det var inte direkt ett kalas samtal. Hur vida vi kan starta eller inte hänger allt lösare verkar det som. I slutändan handlar allt om pengar ändå, de som inga har får nöja sig med att drömma. Skulle nog haft de där sista miljonerna som fattas nu. Begrepp som kalkyler, årsbudget, förvärvsinkomst, belåningsutrymme travas i allt högre travar till huvudet exploderar. Det kanske blir att tänka om lite i hur vi ska nå dit vi vill. Vi bestämmer oss ändå för att inte ge upp trots att detta var lite utav ett bakslag.
<3
Läser i tågtidningen Kupé och funderar på det här med digitalt självmord. Om jag försöker få lite distans till min Facebookande eller mitt twittrande inser jag motvilligt att jag spenderar alldeles för mycket tid där. På ”nätet”, allt för att någonstans bli accepterad. Som om mitt idealjag fanns där och inte irl. Vi, du och jag måste bli mer aktsam vad som skrivs på om oss på nätet. Tar en funderare om jag verkligen behöver Facebook. Hör från allt fler håll att de raderat sina Facebook konton eller förnekar att de ens haft något. Den frågan jag går och gnager på är: Varför vill jag ha kvar mig själv på nätet?
Det är svårare att svara på ju längre jag funderar på det. Är det för att jag vill hålla kontakten med alla mina bekanta? Eller kanske för att jag hoppas att jag någon stans är lyckligare än någon annan, ett sätt att bekräfta mig själv. Krasst sett är det mesta på Facebook skryt, poserande, eller strunt. Hur många av er har tagit bort FB appar som Farmville eller Mafia wars? Suckat varje gång ni sett 32 nya notifications i er smartphone. Måste vi ha de sociala medierna för att få tag i våra vänner? Hur många på din vän lista pratar du med? Hur många twitts läser du egentligen? Svarar jag själv på dessa frågor skäms jag. Men någon stans kanske det är nyttigt, ett tecken på att jag är mer människa än maskin. Skulle jag träffa mina vänner oftare om jag inte hade FB? Ingen aning, tror dock att jag skulle prata mer i telefon. Tror det eller ej med det finns dom utan FB. De andra 80% på jorden eller vad det nu är. Ha då i tanken att det är färre som har tillgång till Internet än de som har det.
Summa summarum, kommer du tänka över din digitala identitet?
Får mer eller mindre svampinfektion i hjärnan. Allt på samma gång, synd bara att jag har ungefär en miljon andra saker att fundera på också. Ska träffa Britta efter lunch, trevligt trevligt.