Idag var det en ridtur som stod på schemat. Iförd klädsamma arbetsbyxor med koskit på samt gummistövlar av 1986år modell steg jag kaxigt in i stallet. Här skulle ridas som Clintan! Hästen jag fick rida idag heter Enter, passande namn för en datanörd eller hur? – Han är lite pigg upplyser Martina mig när jag sitter upp. Mm.. Minst sagt, pollen är ju rena rama raketen med fyra ben till skillnad från min lurviga islänning hemma i Hälsingland. Det är som att jämföra en Corvette med en John Deere. Ska erkänna att jag till en början funderade hur det hela skulle sluta men efter bara några hundra meter och en smärre kamp om vem som bestämde kunde jag slappna av och leende fortsätta ridturen.
Luften var kall och full av höstregn trotts att det är några dagar in i januari. Hästen Martina red på var lite mer av en utmaning och jag är glad att hon red honom och inte satte mig med mina rostiga skills på den ryggen. Att rida på Enter var mer som att rida på en panter än en häst. Det var roligt att rida på en panter med lite klös i, han flög fram i skritt (det heter så när en häst går). Så fort jag gav honom chansen till att öka takten så tog han den, kunde bara ana hur det skulle kännas att släppa lös alla krafter och se marken försvinna under hovarna och hålla i mig tills knogarna vitna. Idag var vägen isbelagd och jag rostig i mina ridkunskaper, men det var ändå ett äventyr. Hon är underbar min blivande fru som tar med mig på sånt här. För vem behöver inte ett äventyr då och då?
– Nich möglich!
– Nej den är väl inte möglig?!
Jönssonligan på TV, en av mina favorit filmer som barn. Vi hade dom filmerna på VHS och jag måste ha sett dom hundratals gånger. Replikerna kan jag och citerar dom flitigt. Vissa filmer blir så där med. Man ser dom om och om igen. I mitt fall händer det allt mer sällan. Är det för att filmerna i dag har blivit sämre eller för att min tid fylls med så mycket annat?
Självklart det senare och tur är väl det, men det går inte att komma ifrån mysfaktorn av att kunna en film utantill.
Har du någon sådan film som du kan varenda replik ur?
Sitter och lyssnar på en skiva av Oscar Danielsson ”Det kostar på att vara barn” En av låtarna heter – Elden bor i en tändsticksask, den tar mig till baka till en sommar då jag var yngre än femton med äldre än tolv.
Sommarlov, precis så som det ska vara med skrapade knän och myggbett som kliar. Mina föräldrar hade lovat mig och vän att cykla till stugan för att känna på sommaren ordentligt. Vi pratade om allt på vägen dit, vi undrade om vi skulle fånga någon fisk, om det var varmt i vattnet, det kändes som om sommaren skulle vara förevigt. De fem kilometrarna till stugan kändes kortare än vad de hade gjort idag. Väl framme slängde vi cyklarna i det höga gräset, närmsta grannen hade lyckligtvis inte semester än, skönt. Det var bara vi och ett helt sommar lov framför oss. Och vad passar bättre då än att grilla lite korv. Vi gjorde upp en eld, åt vår korv och medan elden brann ut låg vi och jäste i gräset med blicken fäst på tallkronorna.
Vi bestämde oss senare för att sjösätta jollen, en gammal skruttig optimist med blått och gult segel, men den flöt och det dög fint. Väl ute på sjön fick jag tillfälle att glänsa med mina segelkunskaper. Jag minns hur jag skrattade av att se rädslan i hans ögon när jollen lutade av seglets tyngd så pass att vattnet skvätte in över relingen. Han skräckslagen, jag kaxig och retades men lovade att vända hemåt. Jag skotar hem seglet och slår, sätter kursen mot bryggan intill stugan igen. Skymd av seglet missar jag motorbåten som kommer i rasande fart så pass nära att den lilla jolle vi sitter i att vi nästan kantrar. Då ser jag den, ELDEN! Tre meter höga lågor slickar trädstammarna ett femtiotal meter från bryggan. Paniken sprider sig, nu känns det som om jollen fastnat i lera, vi kommer ingen stans. Jag skriker Det brinner! Hjälp! De som kört motorbåten har redan kommit i land och har bildat en mänsklig kedja fraktandes hinkar i raslig fart. Nu är vi så pass nära att vi hoppar i och springer i land den sista biten. Väl framme är elden redan släckt och jag känner… jag känner ingenting längre. Det borde vara en lättnad med det finns bara ett hål i mig. Rädd över vad som kunde ha hänt. Hur hade detta kunnat hända? Vi hade ju släkt elden noga. Och vad kommer pappa säga?! Shit jag kommer aldrig få åka hit något mer! Vi får följa med och låna en telefon för att ringa hem och berätta vad som hänt. Hur börjar man ett sådant samtal? – Hej det är Wiktor jag eldade nästan upp hela skogen vid stugan alldeles nyss. Till min förvåning blir varken min eller min kompis far arga, de lovar att komma och hämta oss inom någon timme. Vi går alla fyra och tittar över skadorna, ett stort område av svart aska efter det höga gräset. Långt upp på träden är barken svedd, men på närmare håll utan eld kändes det inte lika otäckt.
Det här var bara en gång av många som jag släppte ut elden ur den lilla asken. Denna gång var det inte ens meningen.
Första dagen på 2012, året då jag gifter mig med min älskade Martina. Bröllopsplaneringen är i full gång. Vi sitter och plitar ner adresser till våra nära och kära. En hel hög med kort blir det. För er som suttit i samma sits som oss och listat upp vilka av era vänner som ska närvara på den stora dagen känner säkert igen er i den obehagskänsla som kommer av att behöva sålla bland sina vänner. Jag är en sådan person som hellre äter skorpor med mina vänner än oxfilé ensam. Jag är dessutom välsignad med en jätte släkt, de fyller duktigt ut antalet i högen.
Martina skriver på kuverten och jag stoppar i korten, en trevlig arbetsfördelning då min handstil inte duger att läsa ifrån. Allt sånt här pyssel tar en massa tid med det är väldigt mysigt att sitta där och pyssla ihop. Vad det gäller resten av planeringen så har vi lyckats hitta ett par till bitar till pusslet. Lokal till festen, musiken i kyrkan samt glas till välkomstdrinken. Ett stort pussel blir det, men vi har ju hela våren på oss att pussla färdigt.
Frosten har kommit tillbaka till den lilla byn Norrbyås. Vintern kanske inte har gett upp ändå, den bara hämtade andan för att komma tillbaka med större kraft denna gång. Fast det förstås, större kraft än Gudrun behövs knappast. Vi har ännu inte kollat över skadorna på skogen men med tanke på hur det såg ut runt om i Hälsingland gissar jag på en hel del jobb framöver.
Hundarna meddelar att det är dags att gå ut, jag har inget emot att ta en paus från datorn. Det är ovant att få kall luft i ansiktet. Känns nästan som om det skulle vara minusgrader ute. Jag vänder i dörren och tar på mig en mössa, det skadar ju inte att klä på sig lite för mycket. Med mina jätte lurar tryckt över mössan liknar jag nog Musse Pigg där jag går med grymt sväng i öronen. Vattenpölarna har frusit till en sån där mysig glas skorpa vilket Teja tycker är jätte festligt. Hon skäller högt och biter i isen, varpå hennes lilla syster står bredvid och undrar vad det är som är så roligt.
Jag myser i den kalla luften, solen står fortfarande ovanför trädtopparna och bidrar till att allt verkar spraka i silver. Tankarna dansar iväg över plugget, framtiden, jobb allt i en enda röra. Precis så som det är, allt på en gång. Inte nog med att bröllopet närmar sig, jag ska i mars pynta strax över 20 tusen till skattmasen för gamla synder. Något som skulle vara lättare med en månadslön istället för studielån. Nu kanske det skulle vara mer troligt att jag grävde ner mig i den djupaste grop jag kunde hitta men jag funkar inte så. Kanske den gamla versionen av mig hade gjort just det, men nu är jag säker på att det kommer fixa sig. Med tidigare kriser i ryggsäcken känner jag ett större självförtroende denna gång. Jag har lyxen av att omges utav fantastiska människor som utan tvekan hjälpt mig ur det mesta. Nu när mitt liv börjar ordna upp sig är det min tur att finnas till hands.
Jag ökar takten, det kommer rök från andedräkten när den träffar luften. Syret får min sega hjärna att vakna till, hundarna springer några tiotal meter framför mig med uppmärksamheten riktad åt varandra, tur att de är två tänker jag och ropar till mig dom. Det är dags att vända hemåt. Martina meddelar att hon kommer snart och önskar lax till lunch. När jag kliver upp på bron in till huset har solen klättrat ned bakom träden, kvällen är redan här, jag går in och stökar fram lunchen snart kommer hon.
Det är med mätt mage och tunga ögonlock som jag knackar ner dessa rader. Julmaten ligger som bomull i magen och knäcken sitter fortfarande fast i tänderna.
Martina har somnat mot min axel efter en lång dags arbete på gården. Jag låter henne sova ett tag till, mest för att hon är så söt. Imorgon ska vi skrota här på fårgården, flytta lite får göra något annat än knappa på en dator eller mjölka kor. TVn går i bakgrunden, något amerikanskt bröllopsdrama. En till sån där film som man ser en gång och sen glömmer bort den.
Nu ska jag ta och försiktigt väcka Martina och gå och borsta tänderna. En ny dag väntar i morgon.
Återfick strömmen i morse, en vardagslyx som jag inte tänkt så mycket på för ens den var borta.
Jag och Martina åkte söderut på juldagskvällen efter en trevlig julafton i Hälsingland redan då var vinden så stark att jag fick koncentrera mig på att köra rakt. Överallt på vägen låg det kvistar och på vissa ställen till och med grenar. När vi närmade oss Örebro blåste belysningen fram och tillbaka hela stan såg ut som ett urklipp från en domedagsfilm. Någon mellan 03 – 04 försvann strömmen.
Men hemma på Nils-Lars har det varit besvärligare, inte nog med att stormen tog med sig en stor kraftledning och gjorde större delar av Rogsta strömlöst så lovar de nu snöstorm. Inget vatten ingen ström gör livet på en mjölkgård besvärligt. Det finns dock möjlighet att koppla in ett elaggrigat, en bit in på eftermiddagen kom de så pass långt att det gick att mjölka.
Nu när stormen har lagt sig är det dags för mig att ta tag i plugget igen. Sakta men säkert närmar jag mig slutet.
Dan före doppardan, imorgon är det dagen alla knattar väntar på. Granen är pyntad och klapparna är inslagna. Sitter i soffan och familjemyser, softar och bara sysslar med sånt man ska denna dag. Ska ni ut på vägarna ta det väldigt försiktigt det är snorhalt!!
Kram på er och God Jul!!!
Precis som det ska vara så här när det lackas som mest mot jul. Massa snö och en gnutta kallt. Trodde likt en liten gosse med gråten i halsen att det inte skulle komma någon snö denna jul. Att det skulle bli en sån där isig och grå jul med brutna lårbenshalsar och grusiga hallgolv, men så kom den, snön vi alla väntat på. Allra mest kanske grannen väntade då han har hand om plogningen. Klart det ska vara snö på julen, annars räknas den ju inte.
I morgon far jag söder över för att hämta hem <3 till jul. Hoppas att SJ gör de som de har betalt för och kör mig hela vägen fram helskinnad. Måste nämna att jag är måttligt impad av detta företags tidigare prestationer tidigare vintrar. Kolla in Japan tex. där går tågen fel bara några sekunder om året. I ett land som Sverige borde väl ändå tågen komma och gå som de ska? Tom. Ryssarna har säkrare tåg tider. Hur kommer det sig?
Kvällens film snutt, varsågod mina SC vänner. För er andra som inte har en aning om vad SC är… Förlåt.