Sitter och läser landtidningen idag och blir påmind om den här lilla killen som redan vid 8års ålder klarar av att koppla sladdar. På tuben har filmsnutten som ett lokalt TVteam gjorde om honom setts av en halvmiljon människor. En ljusglimt i vardagen, en liten kille man blir glad av. Bara han norrländska dialekt är ju rent av underbar. Ni som missat denna lilla krabat ta en till på filmsnutten och förflytta er upp i landet till den norrländska byn Grundfors 3 mil utanför Sorsele. Ord som: ”Kom hit! Du ska komma hit! Ja men va ä de då? Hja de vejt ja int”. Får vilken hårbankad knutte som helst att dra på smilbanden.
Sover middag
Timmarna har flutit iväg snabbare än de brukar. Jag har så lätt att grymta åt de mörka timmarna vintertid. ”Vart är solen finns den ens” Eller ”Mm titta det är redan mörkt ute”. Vinter eller ej djuren är ändå hungriga sommar som vinter, snöstorm som ljumma juninätter. Men det är väl lite det som är charmen med att bo på landet, man lever i årstiderna och inte på sidan om innanför ett varmt fönster. Kalvarna har det bra ser det ut som det är bara en av hästarna som vars fång har förvärrats. Veterinären var här i dag och hjälpte syster att undersöka hur illa det var med hästkraken. Några dagars vila samt inflammationsdämpade kanske får hästen att bättra sig. Det är inte ett lätt beslut men om hästen lider finns det kanske ingen utväg än att ta bort henne.
Som gammal tradition är det idag som julen dansas ut, på Nils-Lars är det hembakad pizza i ”salen” som gäller. Gissar på att det var 20:e gången eller något sånt i år. Nu sitter rester av de elva som åt kvar runt det stora bordet i salen och spelar Majong. Det hörs långväg då det pongas och kongas högt under protest från de andra deltagarna. Själv har jag dragit mig till baka till enskildheten eller jag så mycket enskilt det går att få i ett hus med 11 personer i, för att få pusta lite.
Jag och mor var ute hos kvigkalvarna för att borsta små krakarna rena från smuts. Två små stackare var så pass kalla att vi flyttade in dom i stora laggårn där kossorna håller dom varma. När vi var klara och tränat de små kvigorna att kliva över utgösslingsskrapan (det måste övas på så att det inte händer en olycka), så skulle jag bara se till mina får. När jag häller upp höbalen i foderhäcken hör jag ett bekant bräkande som bara kan komma från ett väldigt färskt lamm. Det var rättare sagt 4 stycken små knattar i vindskyddet. Alla som har sett små nyfödda lamm har känt den där lyckan, när de stapplade tar sig upp på darriga ben och med en liten propeller till svansstump letar efter tackans spenar. Jag har kanske sett en tacka lamma hundratals gånger under de 26 år jag levt med får, men jag blir lika fascinerad varje gång jag ser dom små krakarna ställa sig upp efter bara några minuter. Det kändes som det var vår idag med små lamm och 6 plusgrader strålande solsken.
Det har varit en dag av tunga suckar och många vändor med fingrarna igenom håret. Vi var tre tappra själar som skulle göra den praktiska delen av CCNA modul 4. När jag vaknade i morse kände jag mig som stålmannen i nätverkskläder. Men allt efter som provtiden minskade förvandlades jag till en liten lort utan varken tajts eller röda kalsonger. Det hela slutade i skammens dimma, vi fick helt enkelt erkänna oss besegrade av alla listor och kommandon. Istället tog vi lunch och fick lov att göra om ett nytt prov efter en välbehövlig paus och lite taktiksnack. När lunchen vad intagen och taktiken ingrodd i våra skallar så steg det in tre stycken stålmannar in i klassrummet. Redo att fajtas med vilken router som helst. Det visade sig senare att vi alla tre tog än en gång där som små lortar, osäkra och med rufsiga frisyrer. Men trots all vånda så gav vår magister oss ett godkänd, knappt men dock ett godkänt. Det var ett svårt prov men tillsammans klarar man mer än vad man tror. Ikväll kommer jag somna med både tajts och röda kalsonger.
I luddiga ulltofflors stilla dans värms mina fötter sakta och marsvinsmyser. Jag småsuckar och vane duckar för allt bekant. Misslyckandet var kanske inte så stort men det var i alla fall en motgång. Sådant jag har varit dålig på, nu är jag bättre. Därav en framgång i motgången. Dansar vidare i min ulltoffeldans och myser på distans, längtar till sommaren. Till doftande blomster och stickiga talbarr. Böta badbyxor och jordgubbskyssar på munnen. På sommaren är det så mycket lättare att skaka av sig nederlagets slöja. På vintern fryser den fast, nederlagen. Lagen om att det kunde gått bättre. På sommaren kanske jag hade ätit glass nu, emellan de där jordgubbskyssarna. Idag när termometern hånskrattar åt mig med sina 15 grader kallt sparar jag på jordgubbskyssarna från i somras det får lagen om att det kunde gått bättre smälta och ramla av.
För ett år sedan vaknade jag till denna syn utanför fönstret. I år har vi varit mer svältfödd på allt som heter snö. Men det biter lite mer i mina kinder medan de ändrar färg nu när jag återigen är upp i Hälsingland och gör allt för att banka in lite info i skallen på mig i hopp om att något ska fastna. Hela dagen har varit en enda simmig sörja då jag i min enfald trodde att tentan skulle ägarum i morse. Så min nattliga sista ansträngning att försöka skrapa ihop lite mer info om ACL tabeller, Frame Relay och hur var det nu? Var det PAP eller CHAP som hade krypterat autentisering?
Mm just det, allt flyter ihop. Du tycker kanske att sitta uppe hela natten inför en tenta och mosa mosa in i skallen inte fungerar. Ska inte säga att det funkar skit bra men för mig är det enda som gäller upprepning, på upprepning. Det där med att läsa mig till kunskap är inte min starkaste sida, jag är lite mer av en testa och kolla om det fungerar kille.
Jag får prova att lägga det jag ska lära mig under kudden så kanske det kommer till mig i drömmarna och jag vaknar som värsta fullfjädrade nätverksfantasten.
Håller tummarna!
Sitter på ett skumpande tåg och hoppas på att resan med detta tågbolag med två stora versaler ska ta mig ända hem helskinnad och gärna i tid. Jag reser, än en gång åt fel håll känns det som. Tröstar mig med att det är bara i vår som det kommer vara så här knöligt, bit för bit faller på plats i mitt livspussel. Förr seglade de ner en och en som höstlöv för att sedan hamna på fel plats, nu haglar de ner och lägger sig i vackra mönster. Jag kan ana vad motivet kommer att bli, leende sitter jag och bara ser på när allt bara ordnar sig. Det är en underbar känsla, en jag önskar er alla.
Dagdrömmar, de kommer allt oftare nu. Ögonen svider till då jag suttit och dagdrömt om blommor och ljusstakar, skrattar åt mig själv, måste finnas miljoner tillfällen då folk har sett mig stirra ut i luften som en skyltdocka. Jag bjuder på den, låt dom titta. Jag skäms inte för mig, det är bara onödigt. Med bröllopet från helgen friskt i minnet har jag en mys känsla i hela kroppen, planerar vidare.
På väg hem tidigare i dag satt jag och M och pratade så som vi ofta gör nu förtiden om vårt stundade bröllop. Allt från hur vi sak vika servetterna till om det kanske går att ställa borra efter vatten på en tomt vi pratat om att smälla upp ett hus. ”Vad kostar sånt?” ”Vet du, det finns ju såna där stormlyktor, du vet med en veke i mitten.” ”Ahh, sen ska vi inte ha så långa tal heller.” Allt blir till en gröt men vi tänker samma tankar. Och nickar instämmande innan vi byter hastigt ämne för kanske 20:e gången den senaste timmen. De knappa två timmarna som resan skulle ta var snabbt över, jag svängde förvånad av vägen medan jag utbrister, ”Är vi redan här?!”
Tiden rasar iväg när man trivs, och segar sig fram när sysselsättningen inte är lika fantastisk. Jag lever hellre i räserfart då isåfall.
Mellanlandar i Duvedalen för att bli bortskämd av Kätty. Det är hundar överallt, det lilla huset är som en flaska sockerdricka. Lugnt och stilla tills man skakar flaskan och alla hundar vill ut samtidigt. Utanför jagar de varandra, hundarna alltså inte Martina och Kätty. Själv sitter jag kvar inne i värmen och lyssnar på bubblet utanför. Det ligger visst lite snö på backen tillräckligt för att skvallra om att det är kanske vinter ändå. Minus 2°, andedräktsrök och frusen gräsmatta. I morgon åker jag och M vidare mot Åmål. Det bjuds till fest och trevligheter då en gammal vän till mig gifter sig. Hela skaramongoshögen kommer och lyfter garanterat taket på stället. Det kommer bli otroligt trevligt att träffa högen igen. Jag gillar bröllop, kanske ännu mer nu när det planeras för vårt eget. Vad vet jag, det kanske går att sno några idéer.
Så här känns det allt som oftast när jag inte förstår!
Jag läser texten på skärmen men den fastnar inte inne i hjärnan. Allt blir till en gröt och jag suckar för kanske tusende gången. Varför ska det vara så svårt att få in lite info från en text i min skalle? Jag provar att byta taktik och göra lite mer praktiska övningar, de funkar bättre men självklart missar jag en liten detalj som tvingar mig att börja om från början med det jag höll på med. Gör om gör rätt, som det brukar heta.
Bästa sättet för mig att lära mig saker är att prova dom själv. Det kallas att vara taktil har det berättats för mig. Jag skiter i vilket bara jag lär mig det jag ska. Irriterad över att det inte blir som jag tänkt mig släpper jag koncentrationen och riktar den åt helt fel håll. Tex nu, bloggen. Ska bli skönt att komma ut i verkligheten och göra någonting praktiskt igen. Säga vad man vill om att läsa sig till kunskap men jag måste få ta i saker för att jag ska förstå dom fullt ut.
ghaa slutar klaga här innan det blir ännu löjligare. Pust…
