Med ett par frysta broilers på fötterna traskar jag muntert den knappa kilometern till kontoret från busshållplatsen. Resan är snart slut och jag kommer vara inne i värmen inom kort. Det är bara det att jag är osäker på om jag överlever, så läser du detta och inte har hört ngt från mig på ca en timme så ligger jag nog ihjälfrusen i en snöhög någon stans i Birsta/Sundsvall.
Det är ett vitt Hälsingland som far förbi utanför bussfönstret. Ingen av mina medresenärer pratar eller ens spelar skränig musik högt på sin mobiltelefon. Jag flinar lite åt kontrasterna mot tuben i huvudstaden. Det är ungefär tolv kilo mindre cool&ball attityd här. Vilket får iallafall mig att trivas lite mer. Norrland precis så som det ska vara, tyst och precis där man ska befinna sig om man vill vara sig själv för en stund. Det blir nog bra det här tänker jag och stoppar stereopropparna i öronen.
Höstmörkret var full regn och doften av fallna löv blandades med gatlyktornas kamp för att hålla grusvägen upp mot kyrkan upplyst. Jag kanske var tretton kanske tolv det spelar mindre roll. Jag var på väg till ”lokalen”, vi kallade den så, ungdomsgården som låg vägg i vägg med ålderdomshemmet. Där spenderade ungarna i Rogsta minst ett par kvällar i veckan. Det fanns fika att köpa för knappt några pengar alls. Vilket vi hade svårt att ta ansvar för, hur det än bar sig så fattades det alltid pengar i glassburken.
Just den här kvällen slog vi ihjäl tiden med att leka gatloppet, hämtat från TVn. Vi turades om att springa genom banan, tills det var hans tur. Jag stod sist och med lite för mycket kraft bakom knuffen jag skulle stoppa honom med for han in i matbordet med faslig fart. Rummet blev med ens tyst. Det enda som hördes var våra andetag, alla stirrade på högen med stolar och det omkullvälta bordet. Sen gick allt så snabbt. I från högen kom han rusande min bäste vän med raseri i blicken. Det var så länge sedan men jag minns smärtan lika klart som om jag nyss fick den. Inte själva knuffen utan att han var så arg på mig. Varför det var ju bara en lek?
Vi pratade aldrig mer om den gången. Dagen därpå var han samma vän som han alltid varit, nästan.
Då visste vi inte att vi bara hade ett år kvar som bästa vänner.
Telefonen skakar till där den ligger på vardagsrumsbordet. Det är från Gunilla min kusin som med glädje anmäler sin familj till bröllopet. Nu börjar det tänker jag med ett pirrande känsla i magen. Det firas med popcorn och så ska det låta. Måndagsmys när man kan ta på den. Vardags magi när den är som mest magisk.
Gladiatorspel ett par tusen år försent, denna gång är spikklubborna klädda med mjuka kuddar istället. Gladiatorerna har blivit mindre än vad jag kommer ihåg. Många av grenarna är de samma men trots det blir programmet blir till min skämslåt. Det är lite pinsamt löjligt men jag kan inte låta bli att gilla det. En av tjejerna blir golvad ordentligt och undersöks av sjukvårdare innan hon fick fortsätta.
Byter kanal och äter mer chips istället. P3 guld får det bli istället kram på er.
Det ligger miljoner dofter i liften och han vägrar fatta att jag måste undersöka dom noga innan vi skyndar vidare. Jag menar vi kanske bara stannar vid den här stolpen en enda gång NÅGONSIN!! Då måste jag ju passa på och få lukta, tåget får gå när det vill det skiter jag i.
Sega hund att han alltid måste stanna överallt tåget står ju redan på perrongen!! Okej, dragkamp it is! Vi ska bara med det där tåget.
Asså dubbeltypiskt jag var ju nästan klar och så måste vi in i de där tråkiga tåget igen. Man kan ju liksom inte göra ett skit mer än att ligga och slicka på golvet. Bruden från förra tåget var ju hur torr som helst dessutom verkar hon inte ens vara med på detta tåg. Aya jag får väl roa mig med golvet samt försöka fälla alla som går förbi.
”Vi är en mycket elastisk familj”
Man måste vara en social ninja när man som jag bor under ett tak med 10 andra personer. Smidigt och vigt hoppar jag mellan alla känslomässiga minor som är alldeles för lätta att trampa på. Mitt enda vapen och tröst är att det bara är under en begränsad tid jag kommer leva under dessa förhållanden. Till sommaren ser framtiden ljusare ut och jag äntligen kommer få flytta ihop med Martina.
Det är snudd på omöjligt att hålla sams om allt med alla. Vissa saker kan man bara inte finna sig i, det är då ninja skillsen kommer till användning. Det är både energikrävande och onödigt att reta sig på småsaker, istället drar jag fram min rökgranat och *POFF* är jag försvunnen in i ett annat samtalsämne eller syssla för den delen. Ingenting är ett större problem än vad jag tillåter mig själv att reta mig på det. Det låter både vackert och filosofiskt korrekt med det är svårare att applicera på verkligheten än vad jag trodde. Men skam den som ger sig, efter ett antal övertramp så går det faktiskt att låta otroligt mycket bara rinna av. När det funkar bli livet så otroligt mycket trevligare. Att efter ha flyttat hemifrån för 10år sedan och återvända hem för att bo med sina föräldrar finns det mycket som kan skita sig. Vanor och ovanor jag skaffat mig under dessa 10år kom i rubbning och jag måste anpassa mig mer än vad jag först trodde. Men omständigheter kan ofta stärka en, liksom detta har stärkt mig. Jag fixar mer än vad jag tidigare trott. Mitt liv har under de senaste åren blivit så mycket enklare att leva. Då syftar jag inte på att maten oftast är lagad åt mig utan att ingenting känns jobbigt längre. Jag har blivit en social Uzbekistansk munk eller superninja kalla det vad du vill, växa upp kanske mogna…
I slutändan handlar det nog om respekt och empati eller hur?
Klipp hämtat förra året ur HT. Klassiskt småstads bestyr
Åker för första gången på flera dagar längre bort från gården än några km in till en av de gladaste städerna i Sverige. Hudiksvall som under vinterhalvåret liksom ligger och gubbsover ända in i slutet på april. Då tinar trottoarerna fram och när de sopas rena från grus drar Hudiksvallsbon upp rullgardinen för att äntligen släppa in våren. Alltmer som vädret blir varmare fylls Möljens brygga på med glassätare i alla åldrar. Små kladdiga snuviga barn med hela ansiktet fullt av glass men även en och annan farbror, också han med glass i hela skägget. Det finns tuffa tonårskidds med säkerhetsnålar på sina ryggsäckar de trasiga jeansen blottar deras vita knän. Det fylls också på med lediga bäbismammor med tillhörande svindyr vagn utrustad med namnplåt. Alltsammans i en enda solande gröt som alla glömt hur denna lilla stad gubbsovit ett halvår.
Just idag finns det inte en enda frusen själ på bryggan. Ingen är sugen på mjukglass, inte än. Jag har mycket lättare att trivas i Hudik när solen värmer än när jag halkat runt på Storgatan iförd vinterjacka och en maläten plånbok. Men de förstås jag behöver ju inte åka in för ens i slutet på april.
Fika paus i solskenet. Trevligt värre.
Ögonen svider efter motorsågens avgaser. Jag har stått lutad framåt över den och fått avgaserna i ansiktet medan jag kapat en hel massa rotvältor. En present som Dagmar lämnade efter sig till alla landets skogsägare.
Det är få gånger jag känner mig så nöjd som när jag kommer hem sent på eftermiddagen helt slut i kroppen efter en heldags kroppsarbete. I varenda cell talar om för mig att jag nog jobbat färdigt för idag.
Nu sitter jag hemma vid datorn och är så där mystrött, huvudet orkar vara vaken några timmar till men kroppen vill helst bara sitta och finnas inte så mycket mer. Jag borde egentligen plugga lite men känner att koncentrationen ligger någonstans vid fotknölarna så det får bli en film och en kopp kölsvart káffe kokat i panna såklart.
Vissa stunder är livet märkbart skört som alldeles nyss då jag kommer in i fårhuset och hittar en liten krabat under tackan kall och livlös. Trodde först hon var död, men när jag lyfter upp henne i famnen kom det ett litet ljud, lågt men ändå ett livstecken. Känner med lillfingret i munnen och möts av en iskall tunga. Bestämde mig för att ta in stackaren i värmen i ett försök att få liv i henne igen. Lyckligtvis fanns det en diabetiker i huset och på så sätt tillgång till druvsocker. När de är så där kalla så kan man inte bara mata med välling de tar inte magen upp. Det viktigaste är att få upp kroppstemperaturen sedan få i den lite energi, då är druvsocker kalas bra. En plastslang förs ned i magsäcken då hon var för svag för att äta själv och på så sätt kunde vi få i henne lite druvsocker blandat med vatten. Alla har ju inte en kuvös hemma som står och samlar damm så ugnen eller en hårtork funkar bra.
Allt medan temperaturen stigen kommer livet tillbaka i den lilla krabaten. Efter en halvtimme var hon så pass pigg att det gick att få i henne lite välling via napp. Först då börjar jag hoppas på att hon kanske klarar sig. Lägger henne i en liten papplåda vid elementet inbäddad i en handduk för att sova lite. Plockar upp henne igen efter ca 30 min och får då hela knät nedkissat. Så nu funkar hon som hon ska igen. Pustar ut och låter hon sova i lådan tills hon vaknar. Är det någon som har ett bra namnförslag? Ett som passar en överlevare.