Musik ska upplevas under stängda ögonlock kristall klart och ärligt. Jag tycker intryck från omvärlden stängs ute bättre när jag blundar. Vad alla ni andra tycker spelar med ens ingen roll. Det är bara jag och musiken. Först då kan jag skaffa mig en ärlig uppfattning om hur vida jag tycker om den eller ej.
Varför låtsas tycka om något bara för att någon annan gör det? Ni som har ett twitter konto har knappast missat snackisen #KiwiRiot. I den tråden uppmanas alla att prova kiwi med skalet på. Som ett äpple ungefär. Det köper jag, och visst är det skoj att prova något nytt. Uppenbarligen väldigt smakligt dessutom. Men det kryper i mig när massa Svenssons hävdar att de ätit kiwi med skal på for ever. Det vet ju både du och jag att de ljuger. Och varför påstå något sånt? Skulle samma människa på stå att hon ätit banan eller coccosnötter med skalet på om liknande trådar kom upp? Ständigt denna strävan att vara någon, blir så trött på den. Vad är det som är så svårt med att bara vara sig själv? Ät skal med kiwi om du gillar det! Prova något nytt, tipsa andra, kramas och tyck om varandra! Men ljug inte om struntsaker! Säg istället något i stil med – åh låter ju jätte gott det måste jag prova! Allt annat blir väldigt mycket sandlåda.
Wohoo nu har jag klagat färdigt pjuh!
Sitter åter igen instängd på en mycket liten yta, men det är min yta. Bra plats att ta en paus ifrån den elastiska familjen. Ibland behöver man en dörr att kunna stänga om sig. Om så bara en mental, många gånger räcker det bara med att sitta tyst en stund utan krav på att svara på tilltal. Att sitta och bara fundera på, låta tankarna flyta iväg utan att avbrytas. Det är så lätt att tålamodet rinner mig ur händerna. Tills jag står och kokar likt en ångpanna nära på att explodera. Då är det skönt att bara stänga av och släppa på ventilerna i en enda djup SUCK! Sen är det över, mer behövs sällan.
Kaos på E4 under större delen av morgonen. I tron om att detta skulle bli min sista resa styrde jag min lilla vita skåpbil i snömodden upp emot Sundsvall. Rutan klibbade igen av allt vägsalt och däcken tycktes köra på glass. Inte nog med att skillsen för att framföra ett fordon i full fart under sådana här förhållanden kräver Collin Mc Ray skills så envisades vägens elefanter (LASTBILSCHAFFISARNA) att det var en bra idé att tränga sig förbi med sina fläskiga lastbilar.
När skyltarna varnar om att här tar omkörssträckan slut då kommer mongoskallen på att det är lämpligt att köra om. MED LASTBIL! jag får då ställa mig på bromsen för att släppa in motorvägselefanten emellan mig och lastbilen framför. Med snömodd och is under sulorna blir min lilla vita skåpbil alldeles svag i knäna, här känns det som att jag är ute och åker i en lådbil av pappkartong. Elakt flinar jag åt ödets omedelbara karma då mongoskallen troligtvis brakat in i mitträcket några mil senare och tvingar hela Europa väg 4 att snällt stå och vänta i två timmar innan bärningshjältarna lyckas bärga bort skiten, eller ja inte ens det, bärga bort den från södergående riktning vi andra fick glida in i ett litet samhälle för att köra en alternativ väg. Snudd på 3 timmar försent kommer jag snäll som humlan Ferdinand satte sig på äntligen till jobbet. Lovar härmed att alltid köra försiktig när någon slafsat glass på vägen, karma är inte att leka med. Livet kan vara alldeles för underbart för att kasta bort det på en moddig motorväg, ta det försiktigt där ute det är skönare att komma fram säkert än inte komma fram alls.
Peace…
Klockan ringer först efter jag i 10 minuter tittat ut i mörkret, ring Martina och fortsatt titta ut i mörkret. I vanliga fall hade jag somnat om som en klubbad säl så fort jag sett att det fanns ytterligare 10 min att tryna på. Men idag infann sig cirka en miljon fjärilar i magen att det var omöjligt att somna om, ens somna kvällen innan. Idag är det tisdag och där med den dagen då jag ska få besked om ett ev jobb. Det som gör det så pirrigt är att jag så gärna vill ha det. Dels ligger det i Hudiksvall vilket innebär ca 14 mil mindre att resa om dagen. Bara det är skäl nog att hoppas på att jag får det. Är dock nervös för att jag vet att jag kommer bli sjukt besviken om jag inte skulle få det. Får dessutom inte tag i karn som fått mitt CV. Hoppas att han har fullt upp med annat och inte bara ids kolla telefonen på missade samtal. Om det är så att han får lika mycket samtal som jag när jag hade firman i rullning förstår jag honom varför han inte ringer upp. Hur som det dövar inte mina nu en och en halvmiljon fjärilar. Måtte han svara snart innan jag sprängs!
Det är en trött och långsam Wiktor som har slagit ned sig framför burken ikväll. En trevlig helg har jag ändå lyckats uppleva utan varken sig benbrott eller krossade glas. Redan i fredagskväll tog jag den lilla såpbilen in till Hudik för att spendera helgens sena timmar i det ljusblåa skenet från dataskärmen med Björn. Där satt vi på var sin stol och märkte knappt att timmarna gick. En sån där helg när man är så där mega ledig. Hjärnan fick släppa allt vad nätverk hette för en stund och koncentrera sig på strategier och paniklösningar i stjärnornas värld. Det gick förvånansvärt bra för oss.
Med en sån helg i ryggen är jag redo möta vad som helst i veckan!
Gokväll!
I jättefönstret framför mig sträcker E4an ut sig som en lång svart orm norrut tills den tar slut i vad jag tror är världens ände. Planerar att hoppa av innan vi faller över kanten. Känns en aning riskabelt i den här farten dock, busschaffisen verkar tro att det är en tävling mot alla små bilar och blåser på i fullfräs för att komma om så många som möjligt.
Med hjärnan full av rosa fluff och magen full av Max sväller jag nöjt i väntan på att antalet kvarvarande km ska minska till noll.
Kan ana en ljusare framtid på jobbfronten efter idag. Har ihärdigt övat mig på att svara avslappnat på anställningsintervjuer utan att flacka med blicken eller rapa ohämmat. Tro det eller ej men jag kan faktiskt föra mig bland folk. Muttrar lite över att jag inte längre äger ett par lurar till fruktluren och får istället socialisera mig med mina medresenärer *pust*
Redan på tågen ner i fredags kände jag på mig att detta skulle bli en helskön helg full med mysbyxmys och soffgos utan varken sig krav eller inplanerade möten i kalendern. En välbehövlig paus i det vardagliga flängande som jag annars sysslar med. Jag har som max förflyttat mig några km på två dagar vilket jämförelsevis känns som att stå still. Så otroligt skönt, att bara vara.
Soljuset hade letat sig in genom fönstret för längesedan och det var dags för hundarna att lätta på trycket, jag vänder mig grymtande om i sängen för att upptäcka att min bättre hälft redan är på våningen nedanför, jag hör dörren smälla igen. Blundar igen, en litet bit utav himlen hade landat i vårt sovrum, så här ledig förtjänar alla att känna sig då och då tänker jag, Nästa jag hör är Daniel Craig morra något om varför ett armband sitter fast runt hans handled. Att han var på tvn förstod jag så fort jag satte mig upp i sängen. Hon är redan vaken, med glittrande hud sitter hon bredvid mig och får solen att likna en 40wattare. Allt är så enkelt i mitt liv just nu, alla mina pusselbitar har ramlat på plats. Allt oftare hittar jag min spegelbild småflina. Det finns så mycket bus i mig att det bubblar över ibland.
I fredags när jag huttrande bytte tåg i Gävle passerade jag en gammal cykel med sån där klämma tuta. En sån som låter HUMMHÄÄÄ när man klämmer på den svarta gummibollen. Frestelsen blev för stor, jag tänkte inte ens på det. Med ens fan jag min hand grabba tag om den svarta gummibollen och klämma till. Hårt och stadigt klämm, sen ljöd tutan högt så det skakade i betongen på Gävle Central. HUUUUMHÄÄÄÄÄÄH!!!
Skrattande gick jag vidare, skrattar åt det nu också när jag tänker på det. Haha #lättroad!
Med blöta, fuktiga fötter som skiftar i blått och en hjärna som rättvisast skulle kunna jämföras med svampbob åker jag söderöver mot mitt livs stora kärlek. Det är en hel del pyssel att få ihop det när man bor på tok för långt ifrån varandra. När ja tänker efter har jag nog spenderat veckor på rälsen. Blir avbruten i mitt luddiga mummel av en medelålders man som hävdar att han ska ha en flaska vin till det tredje benet. – Vissa är trebent, de som är stor i truten i alla fall. – Så i morgon har du då bara ett halvt ben? Svarar tågvärdinnan skrattande på andra sidan kassan. Det var ju inte ett bra skämt, inte på långa vägar. Men med ens blir mannen på ännu bättre humör och stämmer in i värdinnans kristall klingande skratt. Leende smittar av sig på alla i restaurangvagnen även på mig fastnar ett trivsamt flin. Tänk vilken skillnad det gjorde att mannen bullrade stämde in i hennes skratt istället för att surt snörpa av och gå där ifrån. En av livets alla meningar. Skratta så mycket det bara går, högt och åt allt som bjuder in till skratt. Om en vän kommer med en ”rolig” historia med halvt misslyckad poäng så släpp skratthästarna lös så kommer hjärnan fylla i med resten. Min syster är kalas bra på det där skrattet, det som smittar. När hon väl börjar brukar det ta ett bra tag innan alla i rummet kan andas igen.
Jag har med ens glömt mina tragiskt kalla fötter och att jag säkert inom kort är både snorig och ynklig, istället flinar jag på där i den röda skinnsoffan glad över att ha blivit smittad. Prosit!
Avrundar med en favorit Tweet: Hörde en sjukt rolig story idag om en korpulent far som skulle klä ut sig till hulken.
På barnkalaset trodde barnen att det var Shrek!
Du har kanske känt dig sugen på att byta jobb, se dig om i världen eller bara prova ett nytt nummer på menyn hos pizzerian på hörnet. Gör det! En nära vän till mig brukar säga, man ska prova allt minst en gång. För vad är mer spännande än att sitta på ett tåg/flyg till en plats du aldrig varit utan aning om var du ska sova i natt? Eller köra ”blinda fingret” när du beställer den där pizzan? Kan vi inte lova varann att vara lite mer crazy och spännande spontana ibland? Överraska dig själv med att göra något du inte brukar. Rätt var det är har jag lärt mig något som jag inte hade en aning om att det ens fanns.
Pudersnön ligger fjäderlätt över parkeringen. Jag tittar ut och föreställer mig att inom kort sparka den framför mig medan jag går mot busshållplatsen intill ett stort svenskt möbelvaruhus. Det kommer rök från allas munnar där nere på parkeringen. Minusgraderna är flera stycken. Man se det på deras pingvinlika gångstil med armarna klappande efter sidorna vaggar de mot sina bilar. Jag åker inte bil, inte än, kanske inte alls. Förtillfället har jag inte pengarna i plånboken, i själen är jag för rädd om miljön för att pendla själv i en bil. Kan man åka tillsammans bör man göra det. Och alla kan väl hålla med om att det är trevligare att sova när man åker tåg än när man kör bil.