Har suttit en lång stund i kväll och utforskat winamp, ett kärt gammalt återseende. Det var säkert minst 10år sedan jag använde det senast, men efter att ha sett programmet på kollegans dator bestämde jag mig för att ge det en chans till. Sånt kan ju faktiskt vara roligt, en liten flykt in i nostalgins värld. När jag satt där och nötte ctr+e var jag med ens tonåring och program som Kazaa och Napster var det hetaste som fanns. Lunarstorm var stället man hängde på. Jag minns fortfarande den elektroniska melodin som det svarta modemet gav ifrån sig när det skulle ringas ut på det stora Internet. Hör du det också? Duurdudnnuuuuee. skchhhhhhh.blip
Det var en annan värld där på andra sidan telefonsladden. Jag kunde sitta och fantisera om alla de miljontals bitarna som färdades igenom sladdarna för att sedan ploppa upp som bilder på min dataskärm. Nu är både din skunk, ditt apberg och din lunar borta. Uppätna av större sajter med mer trafik och dyrare annonser. Tror det är bara bilddagboken som har överlevt men nu under ett annat namn. Dayviews eller något sådant heter det nog. Som ni kanske vet så tog jag bort mitt facebook konto förra året, vilket så här i efterhand mest har för med sig positiva saker. Jag pratar mer i telefon/skype med mina nära vänner och då menar jag mina vänner inte alla de 300 hundra på min ”vänlista”. Det enda jag saknat hittills är att en del sidor använder sig av Facebooks openID för att logga in eller prenumerera på tex en video blogg. Även det super populära musikprogrammet spotify använder sig av facebookID. Där går det dock att klara sig utan det om man vill.
Vem vet kanske är det något annat som tar över efter Facebook. Vi vill ju vare sig vi erkänner det eller ej, alltid hitta nya spännande saker. Kanske inte direkt på stört men när grannen, kompisen och till och med syrran hoppat på det där ”nya balla” ja då vill ju inte ens du vara utanför. Kanske blir det inne att synas så lite som möjligt på nätet? Ett så kallat ”digitalt självmord”. För visst är det och kommer säkert vara en bra tid framöver roligt att hänga på nätet. Men det kanske inte är så dumt att fråga sig ifall det har hänt att man prioriterat bort ”IRL” för att hänga på Lunar eller vad det är nu du gör 😉
Datalagringsdirektivets syfte är redan förlorat « Full Mental Straightjacket.
Ett intressant inlägg som på ett enkelt vis visar att det är möjligt att vara anonym på internet.
Jag har provat en del verktyg och Tor är nog ett av de enklaste. Dessutom går det snabbare ju fler som är ansluten. För att citera: ”Jag har inget att dölja men jag har gärna dörren stängd när jag är på toaletten.” Jag tror inte det är sunt att man ska kunna ha insyn i allt vad grannen gör.
Det funkar men man får tänka sig för lite. Det skadar aldrig att vara lite kritisk till det man signar på. Nu med alla OpenID är det bara ett klick bort innan du har talat om allt, kanske mer än du är beredd att göra.
Så stäng dörrarna om er kompisar och öppna bara för de som ni vill släppa in. Kram på er!
I landet brunsås där alla pratar med sig själva i hastiga steg alltid på väg någon anna stans. Där har jag pausat för ett par sekunder mest för att min väska är så tung att mina fingrar nog är ett par cm längre än igår. Mitt i smeten av alla myror som springer åt alla håll på det stenbelagda golvet. Jag ser deras fötter snabba, smattrande springer de ihopp om att spara några minuter. De är så upptagna med att hinna med sitt att de inte ser de andra myrorna som korsar deras väg. De pratar inte med varandra utan med några andra, någon annan stans i andra änden på det vita snöret i deras öra finns det nog en anna myra med smattrande fötter oxå påväg någon annan stans. Skygglappar på? Japp då drar vi. Det verkar inte finnas tid för att stanna och vila, andas eller ens plocka ner sina skygglappar och för några sekunder för att se det som händer.
Vad är det som krävs för att vi ska stanna upp och se oss omkring?
Jag hade förmånen att bo i vår huvudstad under ett halvår. Det tar ett tag för en lantis att hänga med i holmarnas tempo. Det ska drickas en snabb latte på tuben, för att spara några minuter här och där springer de flesta de sista metrarna till tåget. De kanske inte vet att det kommer ett till redan om 5 minuter. Men de är förmånga för att jag ska hinna uplysa dom om den informationen.
Nu känns det som om jag skulle orka släpa väskan en liten bit till. Vaggande tar jag mig ändå framåt, lite pingvinstyle men det än ändå ingen som ser mig där ifolkhavet. Väl framme på perongen släpper jag ner väskan med en duns och ser en bit bort att en gammal klasskamrat kommer gående. En person av alla tusen som jag känner igen och jag får genast en chans att kasta mina skygglappar. I tre år gick vi till samma klassrum och åt samma skolmat. Det så längesen att det kändes lite skumt när jag kläckte ur mig frasen. ”Men tjena! Säg vad har du haft för dig de senaste åtta åren? ” Som tur är kan det vara bra att vara lite slapp i käften för rätt som det var hade vi pratat i en lång stund. Tåget låses upp och han sätter sig på sin plats, jag går till bistron. Undrar om det tar ytterligare åtta år till nästa gång vi ses?
När jag sitter och klickar mig fram igenom cyperspace så händer det att jag då och då ramlar över något väldigt intressant. Som denna lilla app till Spotify tex. Den visat texten på låten du spelar och du kan då enkelt sjunga med som om du hade en egen liten karaokebar hemma vid skrivbordet. (Kanske något att ta med till kontoret?) Jag fastnade i flera låtar innan jag tacksam över att ingen verkar ha hört mig då inga ilskna knackningar hördes riktade mitt kräsna intresse någon annan stans.
Men sitter du ensam hemma en kväll eller kanske med några vänner så varför inte bränna av ett par favvo låtar med tillhörande text. Det är fullt tillåtet att skråla med, efteråt brukar de inövade bort förklaringarna om varför det lät falskt var bortglömda och utbytt mot ett stort flin då ett nytt begär att bli rockstjärna väckts. Så alla ni blivande rockstjärnor ta och riv av ett par låtar det ska jag göra.
OHYEAH!!!!
Känslan av att allt ordnar sig förstärks allt mer i takt med att jag prickar av fler punkter på min att göra lista. I går kväll satt jag och Martina vid ett trevligt köksbord och drack te med våra framtida hyresgäster. Det har löst sig så otroligt bra att vi har fått lov att hyra ett hus bara några kilometer ifrån mina päron för snudd på gratis. Så i ett år framöver är boendet fixat. Som Jason sjunger ”Det kommer ordna sig, det gör det alltid…” Sjukt bra låt förövrigt, tror jag tar å smäller på den i lurarna får det bli så inte resten av flocken vaknar.
Själv kommer jag nog inte knoppa av för ens om ngn timma, då det luktar kaffe. En kvälls kopp får det bli, bara en…
Go kväll.
Med halva mackan i mungipan kastade jag mig in i bilen för att i alldeles för hög fart under det väg lag som var bege mig mot jobbet. Väl framme insåg jag att stressen varit obefogad då jag var först på plats. ”Här saknas rutin tänkte jag och började bråka lite med kaffemaskinen.”
Telefonen ringer och i andra änden meddelar en kollega att jag har ett snabbt jobb nere på stan, lovar att hinna med det innan jag åkte vidare. Men lite knackande och axelklappande så var jag iväg, om än ngn timme sent. Väl framme visade det sig att problemet inte var så allvarligt som jag först trodde. Ett elakt monstervirus som hade smugit sig in i registret på en dammig gammal burk i en pastorsexpedition. Men med svärd och skinande rustning jagar jag till slut ut monstret till damernas uppmuntrande applåder. Jag försäkrar senare att om viruset skulle komma tillbaka är jag inte långt borta. Rustningen låter jag sitta kvar hemvägen, gillar känslan.
Eftermiddagen fortsätter och jag får helt enkelt lämna min skinande hjälterustning på kontoret och klä mig i väpnarpaltor. För här var det visst inte mycket jag kunde innan. Men nyfiken som jag är så löste sig även det. Någon timma senare så fanns där 5 stycken datorer med rykande färska W7 installationer med tillhörande program.
Väl hemma somnar jag utmattad och lyckas hålla mig sovande i 16min innan jag blir påmind om att det ska byggas snölyktor med en hel hög med busungar. Höga skratt, blöta vantar, flygande snöbollar överallt. Precis så som en scoutkväll ska vara. Vi tog med oss ungarna upp till en bygdegård för att hitta en bra plats att vara på. På bilden kan ni se två av deras skapelser.
Nu hägrar en varmt ångande dusch! Ghaaa vad skönt det ska bli!
Ta hand om er!
Det händer en hel massa i Wiktorvärlden, anställd nytt jobb därmed nya ljusare framtidsplaner. Allt blev med ens ännu lättare och jag tassar runt med en len lättnadskänsla i kroppen redo att ta tag i vad som helst. All den där hur ska jag få tag i pengar ångesten har släppt och jag kan med ens koncentrera mig på det jag tycker om. Min blivande fru till exempel.
Jag kan från och med i torsdags säga att jag ska till jobbet i morgon, att slänga mig med termer som semesterdagar och ”göra helg”. Det är fortfarande en främmande tanke för mig att få betalt för det arbete jag gör och inte bara kalla det ”lärande i arbete”. Jag har från och med i torsdags arbetskollegor, schema, och ännu en anledning att gräva smilgroparna ännu djupare. Det är som Jason sjunger, det kommer orda sig det gör det alltid…
För en gångs skull känns det faktiskt som om det blir just så bra som jag hoppas på. Tassar vidare till jobbet i morgon bitti fortfarande snuskigt nöjd över hur bra livet är just nu!
Ghaa, ibland är det bara så skönt att stänga in sig i ett mörkt rum och låtsas att jag inte alls bor med 11 personer. Idag har jag stängt in mig två gånger, för att mentalt hämta andan inför nästa djupdykning i den sociala oceanen. Det blir inte lättare av att vissa av oss är mer lättretade än andra. Det enda som då hjälper är att åter stiga till ytan i den mörka rummet med den stängda dörren och glömma alla irriterade tonfall och trötta kommentarer.
Som en sån sak som att bara ligga på soffan och vila kan lätt bli till ett provocerande demonstration och då måste antingen försvaras eller helt enkelt fly platsen för att återvända dit vid ett senare tillfälle. Ni som muttrande fredagsmyser med familjen i TV-soffan med popcorn och två olika viljor om vad fjärren ska peka på, betänk då att i detta hushåll så slåss minst sex kanske åtta vilda orangutanger om den där lilla plastgrejen som magiskt kan ändra innehållet på dumburken. Jag har helt enkelt gett upp TV-tittandet, det är helt enkelt inte värt alla rivsår och brutna lemmar. Jag övar mig istället på att utveckla mina sociala ninjaskills. Jag har tex. helt själv listat ut att om jag tömmer diskmaskinen någon då och då ökar min förmåga att förbli osynlig avsevärt. Som att gå till skogen och hjälpa till med att försörja huset med ved inför nästa vinter gör att det klirrar till ordentligt med pluspoäng. Det gäller att ha så många som möjligt. Den med minst poäng i fickan när dagen är slut sliter orangutangerna i småbitar och att få mumsa på en saftig semla är bara att fetglömma!!
Som tur är så har jag en syster som blidkar de vilda primaterna med just semlor, pjuh så var denna dag räddad! Alla glada ingen dog.
