Kommer du ihåg känslan av att sitta på golvet och inte orka lägga i legobitarna i legolådan, fast mamma hade sagt det minst fem gånger redan?
Minns du hur det helt plötsligt var mer intressant att studera mönstret på dina strumpor än att ta tag i den där legohögen. Men hade du som jag en envis mor som inte gav efter så fick du sitta där till varenda söm var inspekterad i molekyldetalj tills det bara fanns en sak att göra, plocka upp legobitarna. Det har visat sig vara en viktigare del i min uppfostran än vad jag någonsin kunnat tänka mig. För allt efter som åren gick fick jag allt fler uppgifter innan något annat skulle göras. Saker som, mata hästarna till att harva på åkern.
Varje gång jag hjälper mor och far idag med att mjölka möts jag passande nog av just exakt samma legolåda, fast idag är det trasor till att torka juver i den. Men den påminner mig om att vissa saker är det bara att göra, man kan inte strunta i det mjölken måste ut ur korna annars lider de något förskräckligt.
Något jag lagt märke till de sista dagarna är att folk i allmänhet har svårt att ta sig an uppgifter. De ligger en skräck i att ”binda upp sig” och försvarar sig med – Men tänk om vi får främmande då?!
Det går inte att lova något på en gång utan det gäller att hålla så många dörrar som möjligt öppna utifall de skulle hända något annat, något roligare. – Man vill ju inte missa något eller hur?
Så kära rara du som känner igen dig i detta velande, ta och bjussa lite på dig själv det kommer du att tjäna på i längden. Vi i min generation är ganska så kass på just det här, det ska erkännas först och främst av mig. Bestäm dig för en sak och stå för det, känn efter skulle det vara helt värdelöst att göra det du blev tillfrågad? Skulle det kännas softare att ligga och lapa sol på stranden eller sitta och mosa in en mjukis istället så spelar det inte någon roll, gör det du vill men sitt inte där med himlande ögon och vela! Säg det som du egentligen vill säga.
I helgen ska jag och min käre kusin Benjamin åka ner till Örebro och hämta Martinas saker, DET är att ställa upp! Vilken man, lägger en helg för att hjälpa oss flytta!
Det är sista gången jag åker hemåt i tåg ifrån Martina, nästa fredag kommer hon efter. Äntligen ska vi bo på samma plats. Är så trött på att åka emellan. Nästa helg åker jag lastbil ner och hämtar hennes saker.
Jag längtar då efter den där vardagen då allt handlar om skidbackar i ostarna och tvätthögar. När kvällarna avlutas sovande i mjukisbrallor framför tvn.
Undrar bara vad jag ska göra med mina SJ poäng nu när jag inte kommer åka lika mycket.
Trevlig söndag kompisar!
Vem är denna gamle man som varje dag cyklar snudd på 2 mil? Han är gammal och skrynklig, utrustad med både hjälm och reflexväst. Jag gissar hans ålder och fastnar någon stans emellan 78 och 85. På väg till jobbet med solen i ögonen och tankarna långt bortom horisonten, trött och stressad möter jag honom. Han kommer emot mig i raslig fart i en nedförsbacke och har ingen tanke på att saktaner. Kommer på mig själv beundra denna gammla man, att han så envist cyklar varje dag då de i samma ålder bryter båda lårbenen eller måste matas med mixad spagetti och köttfärssås. Nä det har han ingen lust med! Han vill ju ut och se sig om, känna vinden i de grå hår som fortfarande klamrar sig fast på hans hjässa. Inte sitta hemma och stirra tomt in i väggen.
Där i nedförsbacken med vinden i ansiktet känner han sig som elva igen. Det går fort, han har ett stort leende i hela ansiktet, jag känner mig genast på bättre humör, hälsar glatt när vi möts i backen, han hälsar tillbaka. Taggad att ta tag i alla utmaningar som dagen har åt mig fortsätter jag trampa uppåt.
Livet på landet är alltid omväxlande, gick upp med mat till flasklammen för kvällen och hittade ett som satt fast i stängslet. Insåg då att de inte hade någon mat kvar i hagen så det var bara att ställa sig och göra en ny.
Men nu har de mat för flera dagar och en skogsdunge att söka skydd i för väder och vind.
God natt på er!
Det var en sådan här dag som allt verkade gå baklänges från början. Telefonen och plånboken glömdes hemma så jag fick halvvägs vända för att hämta dem. Jag missade avfarter, och kommer på efter ett par kilometer att jag skulle ha svängt. När jag vänder bilen för andra gången och kör tillbaka samma väg så ser jag flinande på klockan att jag är en halvtimme sen till jobbet.
Undrar hur den här dagen kommer att sluta tänker jag och noterar i huvudet att jag har en tid hos frisören. Kommer bergis därifrån utan hår och pengar precis så som det brukar vara.
Men med några snabba mail och en halv kopp nu mer ljummet kaffe är jag tillbaka på banan, kanske ska komma lite sent i morgon med, blir ju sjukt effektiv!
Koffeinet kittlar mina synapser till ett tillfredsställt tillstånd medan jag intalar mig att jag visst inte är beroende. Men må så vara tänker jag det är ju i alla fall inte heroin. Tänker en sekund till och inser att det är ju så man rättfärdigar ett beroende eller ett missbruk av alla slag. Följt av ”det är farligt att leva man dör av det” Eller ”man måste ju få leva lite också inte bara springa runt i joggingskorna och äta spenat”
Telefonen ringer, jag svarar, lyssnar, pratar och meddelar andra änden att jag jobbar på det, kaffet nu mera ljummet näst in till kallt. Ska jag hämta mig en kopp till? Väntar till lunchen tänker jag och finner mig två minuter senare på väg nedför trappen till kaffemaskinen. En dräng utklädd i kontorskläder, på de fötter där det brukar sitta gröna gummistövlar finns ett par lågskor i luftig modell.
Vant knappar jag in kombinationen på maskinens knappar av glas. En liten animation visar mig hur lång tid det är kvar innan jag kan ta mitt svarta hetvatten med malda bönor i. Jag tycker det tar för lång tid de där 15 sekunder det tar för kaffet att rinna ner i koppen. Minns jag inte hur lång tid det tar att få kaffepannan att koka på spisen? Jo visst gör jag det, men det är där hemma i klockans avslappnande tickande som jag kan njuta av att sitta och vänta på pannan att bli färdig. Här väntar det 15 blinkande mail jag ännu inte hunnit svara på och de ska minsann hinnas med innan lunch.
Koppen är klar och jag tar två steg i trappen upp tillbaka till mitt kontor, blir stoppad halvvägs då det är någon som behöver hjälp, jag sätter mig ned vid dennes skrivbord medan mitt kaffe i min kopp kallnar.
På en helt vanlig tisdag om sju veckor så åker jag och Martina HIT på bröllopsresa. Idag skulle jag gärna redan varit där då det blåser snåla juni vindar i endast 16°C. Mulet vad annars, men jag och min käre bror gick duktigt hem de 11.2km hem. Det ska erkännas att jag har lite ont i mina klena höfter idag men det är sånt som kommer på köpet när man gjort något ovant.
Jag börjar förövrigt bli ruskigt less på all fotboll, fottbollsprat och fottbollsmat. Det är en enda gröt av de fanatiska tv tittare runt om i landet.Varav min far kanske är en av de värre. Jag har aldrig förstått det där med fotboll, hur det kan vara så fantastiskt roligt att titta på. Spela det är en annan sak då får man ju göra något, men att sitta med näven långt ner i chipsen och skrika STRAAAAAAFFFF!!! Det fattar jag inte. Vad är det som lockar?
Men sen så tänker jag en gång till och rättar mig med att jag sitter och tittar på en kille på andra sidan Atlanten som pratar Starcraft och kniper igen min glappa käft. För om man ska gnälla på något så ska man inte vara värre själv 😛
/kram på er
Nä jag ska nog ta och köpa mig en liten Ö i Medelhavet, eller kanske bara en liten gummibåt. Egentligen är jag nöjd med att bara sitta och dingla med benen i vattnet på bryggan. Det ska dock vara sommarvarmt vatten, inte nödvändigtvis byxvarmt men så pass så att inte tårna trillar av. Där kunde jag sitta och beundra mina tår som spretar under ytan, något förvrängda av ljusets brytpunkt.
Där kan jag sitta och fundera ostört över varför det kan vara så svårt att hålla sams ibland. Hur det kommer sig att de där orden man egentligen inte borde sagt rapas upp utan en tanke på hur de tas emot utav de öron som lyssnar. Hur det kommer sig att det ibland är lättare att kritisera än att ge någon beröm. Vad det är som tar emot att säga förlåt? Hur slitet det än låter när själen blöder kanske det ändå är just det vi behöver höra. Vad är det som krävs för att lappa ihop en relation sönderriven av skrik och hårda ord?
I bland kan det gå så lång tid innan luften rensas och en känsla av att det redan är försent infinner sig. Men är det försent? Så länge båda minns vad som det var som man bråkade om måste det väl gå att prata om det?
Gränsen är suddig men den finns, på insidan. Det är där jag letar i alla fall. Viljan måste finnas att bli sams, viljan från båda sidor.
Jag har ju klämt ur mig klämkäcka lines som ”livet är för kort för att umgås med idioter” och ”gå aldrig och lägg dig osams” Motton som motsäger varandra men när jag vet var jag drar min suddiga gräns fungerar det fin fint.
Det är bara att hela tiden träna på att lyssna på dina känslor, den som man kallar magen, hjärtat, själen etc.. Känns det bra så är det bra! Om det inte känns bra så försök att ta tag i det, om det känns för jobbigt ta hjälp av någon du litar på.
Så idag ska jag fortsätta lyssna på vad jag känner innerst inne, och sprida så mycket sockersöt kärlek jag kan, just nu känner jag för att kramas!
//Stora marsvinsmysiga kramar Wiktor
Minuterna tappas bort i vimlet av alla måsten, jag kippar efter luft då jag för en sekund glömmer att andas. Det är mycket som händer nu, allt på samma gång, tröstar mig med att denna alltpåsammagång tid är snart över.
Jag vill ha knäckebrödsmornar med klockans tickande i bakgrunden medan jag förstrött bläddrar i den lokala tidningen, (digital version så klart). Det ska vara rykande svart kaffe i komuggen på bordet, jag ska inte ha några planer till helgen och uppgifterna på jobbet har jag redan gått igenom dagen innan. Kanske sover Martina fortfarande, eller så är hon på väg hem från morgonmjölkningen.
På gården står en bil med en full bensintank och jag har betalat alla räkningar redan i förra veckan. På kontot finns det tillräckligt med pengar för att vi ska kunna köpa bröd till och med sista veckan denna månad.
Jag har väntat länge på det här, nu när det är så nära att jag nästan kan smaka på det kryper det utav sockerdricka i hela kroppen. Snart så, snart är jag där jag så länge längtat efter att vara och jag inbillar mig att det är först då som mitt liv kan ta fart ordentligt. Det är under dessa år som de största förändringarna kommer, och jag ser fram emot det med spänning!
Jag tackar alla mina nära och kära för att de orkar med oss under denna hektiska tid då allt verkar kretsa runt vårt bröllop. Under en tid nu har jag blivit ett med sommarens festligheter, jag pratar, tänker och andas bröllop. Det är fantastiskt roligt på samma gång som det är en prövning. Både för mig personligen men också för oss som par. Det är inte bara att slänga ihop ett bröllop, det är så många frågor som kommer allt eftersom och ju fler vi besvarar desto fler dyker det upp. Men i grund och botten är det ju ändå bara en fråga vi måste svara på 😉
Det återstår ungefär en månad kvar av detta pyssel att få ihop allt, pysselpussla in de sista bitarna.
*Pjuh!*